Medellin, comuna 13- Distrikt 13

Once one of the most dangerous neighborhoods in Medellín, the Comuna 13, which clings to the mountainside above the San Javier metro station, has undergone an impressive transformation in recent times and is now considered safe to visit. The focal point of a trip to the comuna is the area around the escaleras electricas, the outdoor escalators that provide access to homes in marginalized barrios that were formerly isolated from the city below. A taxi from the metro costs COP$5500.

Alongside the Metrocable lines, the escaleras electricas are one of the icons of the rebirth of Medellín. The area surrounding the six sets of escalators is awash with murals and graffiti, while at the top there is a lookout and a boardwalk offering fine views of the bustling city below.

In order to fully understand the violence and difficulties that have plagued the area and its impressive reformation, it’s a great idea to hike the comuna with a local guide. Recommended guides can be arranged at Casa Kolacho near the San Javier metro. Alternatively, check out the barrio’s artwork with the Comuna 13 Graffiti Tour, departing twice daily from the Poblado metro.

To reach the escaleras take either bus 221i or 225i from the stop by the traffic lights on the right as you leave the San Javier metro. Buy an integrated ticket at the station where you board the metro.

https://www.lonelyplanet.com/colombia/medellin/attractions/la-comuna-13/a/poi-sig/1570817/363323


Zipaquirá

Min dataskärm har gått sönder och jag ser inte vad jag skriver. Därför har jag inte kunnat uppdatera bloggen med allt vi har varit med om 🙁

Nu tänker jag göra mindre inlägg oftare och komplettera dem med berättelser när jag kommer åt en dator (vilket bara sker när vi bor på finare hotell, och det kommer att ske allt mer sällan under resten av resan).

Igår var vi i Zipaquirá och besökte Colombias sevärdhet nummer ett, Saltkatedralen. Det är en fantastisk byggnad. Utgrävd och skulpterad 180 meter under jorden i en gigantisk saltgruva.

Inledningsvis på besöket går en igenom Via Cruxis, dvs. Jesus väg till korsfästelsen. De olika ”stationerna” har designats av konstnärer och föreställer Jesus tre fall, Maria Magdalenas smärta, Veronicas mantel efter att ha torkat Jesus ansikte, m.m. Efter ”återuppståndelse”-stationen kommer besökaren till katedralens tre skepp som är smakfullt upplysta och utsmyckade.

Sen visas det en pedagogisk film i 3D där en lär sig mer om hur byggnaden kom till, områdets historia och hur saltet utvinns ur gruvan. Besöket avslutas med en fantastisk ljusshow.

Colombia-del 1. Colombia, primera parte.

Att lämna Ecuador var långt ifrån lätt. Just när vi behövde åka till Colombia var det väpnade konflikter i regionen strax ovanför Ecuadors norra gräns. Generalstrejk rådde och en hemmagjord bomb hade exploderat i en turistbuss några dagar innan vi for. Ingen visste med säkerhet hur läget var, men efter samtal med en colombiansk kompis som just då befann sig i Santa Marta, i norra Colombia, bestämde vi oss för att ta oss till Tulcán som sista stad i Ecuador från vilken en kan ta sig över bron Rumichaca som utgör själva gränsen. Det florerade många rykten, men ingen viste med säkerhet om gränsen var öppen eller inte, hur många timmar det skulle ta att gå igenom passkontrollen i Ecuador och in i Colombia. Det vi visste var att hundratals venezolaner var vid gränsen och försökte ta sig in i Ecuador. Så vi bestämde oss för att göra allt detta, sedan ta taxi från Rumichaca till Ipiales i södra Colombia, från Ipiales buss till Pasto och därifrån flyg till norraste Colombia och karibiska Santa Marta. Vi ogillar att åka flyg, men omständigheterna gav oss inga andra alternativ än att flyga över Nariño, området i konflikt.

Som sagt, vi hade många timmars marginal och gränskontrollerna och övergången till Colombia tog inte mer än två timmar. Vi kom till första kontrollen ca 6.00 a.m., vilket var väldigt bra, för det fanns inte så mycket folk, som vi erfor runt kl 8.00, när vi var klara att åka till Ipiales. Det var otroligt många venezolaner där, precis som i resten av alla länder vi har varit på hittills. Vi tillfälle ska jag försöka publicera en resumé av det vi har sett av och hört om situationen i Venezuela här i Sydamerika.

När vi kom till Santa Marta hade vi varit på resande fot i typ trettio timmar och vi var helt slut. Vi skulle träffa vår vän från Cádiz och hans flickvän där, men vi tillbringade resten av kvällen på hotellet.

Dagen efter åkte vi till dem. De bodde väldigt lyxigt i en lägenhet inom Irotama Resort, med en fantastisk pool och strandtjänster, så vi tillbringade eftermiddagen där och njöt av den karibiska hettan efter Ecuadors vinter.

Vi kom till ett hostel som låg väääääldigt långt bort, så vi flyttade till El Rodadero efter två nätter. El Rodadero är ett väldigt turistiskt ställe och gatorna sprudlar av glädje, musik och gatuförsäljare. De säljer ALLT. Tours, mat, dryck, cerveza, kläder, husgeråd. kablar, frukt. Det är ljudligt, färgglatt, hett och utmattande! Efter solnedgången är stranden full av liv. Folk tar med sig plaststolar, sätter sig på stranden och anlitar musiker som spelar låtar gör dem. Värsta vallenato-banden spelar låtar överallt och folk sjunger med, dansar, skrattar och umgås! Rena rama Karibien ☀️??????

Naturligtvis, behöver du inte sakna något här heller utan allt du önskar dig ordnas fram av gatuförsäljare. Vår favorit var Luz, en kvinna som har fostrat sina barn och sett till att de kunde plugga på högskolan genom att sälja öl på stranden med sin frigolitväska. Det här är Luz:

Hos Luz, bästa baren i El Rodadero.
Dónde Luz, el mejor bar del Rodadero.

Det allra coolaste vi har gjort i Colombia hittills, och definitivt topp 3 under hela resan var att besöka Nationalparken Tayrona och bo där en natt. Vi kostade på oss att dela på en superlyxig stuga, vilket rekommenderas varmt. Hela upplevelsen var minst sagt FAN-TAS-TIQUE! Vi mötte en del kogi-indianer som bor i Sierra Nevada, innanför Tayrona, vi gjorde en ytterst ansträngd trekking i tre timmar, vi badade i otroliga stränder, drack kokosmjölk ur nyskördade kokos som kogi-personer iordninggjorde med hjälp av sina machetes. Det finns inga ord som kan beskriva lyckan vi kände. Jag t.o.m. fällde några lyckotårar när vi sa adjö till denna magiska plats.

La Mitad del Mundo-Världens mittpunkt. Latitud 0´ 0´ 0´

Curiosidades

– La línea del Ecuador pasa concretamente por otros 14 países además de la República del Ecuador propiamente dicha, pero siempre se subraya que la mitad del mundo está aquí.

– ¿Sabías que en la línea del Ecuador pesamos menos que cuando estamos lejos de ella? Es cierto y simplemente es por la gravedad. Al estar más apartados del centro de la Tierra, la atracción gravitatoria es menor que si estuviésemos en los polos. Pero no habría que emocionarse demasiado, hablamos de unos 200 gramos, medio kilo máximo.

– Se dice que cuando cae agua en un fregadero al sur de la línea el agua rota por un lado y si lo hace en el sur rota por a otro. Es un experimento que se puede ver in situ (en el Museo Solar) o en distintos vídeos de que hay colgados en la red. Hay quien sostiene que es real pero, al parecer, es un fenómeno que no tiene absolutamente nada que ver con la línea del Ecuador ya que hay muchos factores que influyen para que así sea.

– Se puede quedar un huevo completamente de pie en la línea del Ecuador… Por supuesto que sí, pero si se tiene paciencia y se intenta en casa también. Otra Leyenda urbana…

– Cada día del año en la mitad del mundo, sin excepción, los días y las noches duran exactamente lo mismo.

Kuriosa

Ekvatorlinjen passerar 14 länder förutom Ecuador.

Vid ekvatorlinjen väger vi alla något mindre, mellan 200 och 500 g. Detta beror på att gravitationskraften är mindre ju längre bort från jordens poler vi kommer.

När en häller vatten i vasken på södra sidan jordklotet, roterar vattnet åt ett håll. På norra emisferiet roterar vattnet åt motsatt håll. Det här exponeras live på Museo Solar, i närheten av komplexet på bilderna.

Att en kan ställa ett ägg på en spik vid ekvatorlinjen konstaterade vi själva J

Varje dag vid Ekvatorn är exakt lika lång som natten, utan undantag.

https://youtu.be/Aef5qSxrPIs

Guayaquil, ciudad de grandes contrastes.

Mercado del Río


Staden har ca 3 miljoner invånare och är MYCKET större än vi trodde innan vi kom. Den är omgiven av floden Guaya och har ett rikt kulturliv och mycket spännande arkitektur. Tyvärr är den sociala situationen mycket svår för många och vi har sett en del bråk och våldsamma konflikter. Det är svårt att se misären, framför allt hos äldre och barn. Guayaquil är Ecuadors näst största stad. I skrivande stund har det varit både översvämningar av fyra stora floder i närheten av provinsen och jordbävningar som kändes tydligen ända till Quito, där vi befinner oss nu. Det hände till havs utanför Santa Helena och inga skadade är rapporterade.

Staden är riktigt vacker. Den äldsta delen heter Las Peñas och det sägs att Che Guevara semestrade där. Vi letade ivrigt efter huset där han bodde, men det har rivits ner för att ge plats åt en trappa som leder upp till området. Där gick vi, förstås, och hittade Guayaquils skola för scenkonst- El instituto de Artes Escénicas Paulsen. Huset är fantastiskt vackert och som tur var, visade det sig att när vi besökte det var det internationella teaterdagen. Dagen till ära visade scenen dramatiserade texter med temat ”venezolanska invandrare”, vilket är högst aktuellt; så vi tog en god drink i den fina miljön innan föreställningen och njöt för fullt av att kunna få en kulturell upplevelse.

Det är dock stora sociala kontraster. Vi bodde på hotell Alexander, som ligger i stadens ”centro histórico”; vi mötte många tiggare, prostituerade och Nacho t.o.m. bevittnade ett stort bråk som började med två kvinnor och slutade med ett trettiotal inblandade. Polisen har stor närvaro i staden, men i det här fallet ingrep de inte ens. Det är uppenbart att situationen i Venezuela drabbar hela Sydamerikanska regionen genom den stora utvandringen. Många venezolaner har lyckats etablera sig i sina nya hemländer men långt ifrån alla. Vi har inte en enda gång hört någon beklaga sig över invandringen eller vara otrevlig mot andra.

Transporten är väldigt billig i Ecuador. För att nämna ett exempel, kostade det oss 4 dollar -ja, här används nordamerikanska dollar- att åka ca 30 km från flygplatsen till stan. Vi promenerade mest, och den enda kvällen vi gick ut åkte vi taxi från och till hotellet. Den kvällen, i torsdags, rekommenderade hotellvärden oss att besöka ett ganska nytt ställe vid namn ”Guayarte”, ett område vid floden där det finns en mängd restauranger, väggmålningar och vackra byggnader och skulpturer och där vi kunde äta en god måltid. Annars var maten inget att hänga i julgran, tyvärr. Det äts mycket friterat, både fisk och kyckling, yucca, ris, bönor och ”patacones” en sorts matbanan som friteras och allt detta gärna på en gång.

Guayaquil, ciudad de contrastes.

Esta es una gran ciudad de 3 millones de habitantes. Es imteresante arquitectónicamente, como verás en las fotos y de gente muy amable.

Lamentablemente, se ve mucha miseria y bastante delincuencia. Nosotros no hemos bebido ningún trago amargo hasta el momento, pero sí hemos visto de lejos situaciones violentas y mucha necesidad. Muchísima gente pide en la calle y lo que es tristísimo, es ver a tanto chico venezolano mendigando.

La moneda de acá es el dolar norteamericano. Los transportes son muy baratos; por ejemplo, nosotros pagamos 4 dolares desde el aeropuerto hasta pleno centro, donde queda nuestro hotel. Los hoteles son relativamente baratos pero de bajo estàndar. La comida no es muy buena; se come mucho arroz, a menudo con ”frejoles” y pollo y bastante fritura. Un almuerzo simple puede costar unos 3 dólares y comer en, por ejemplo Pizza Hut, cuesta alrededor de 15 dólares por persona. Como ves, grandes contrastes en los precios también.

Los Organos, Piura-regionen.

Det här är vår sista anhalt i Peru. Snart åker vi vidare till Ecuador.

Här bor vi väldigt enkelt, men precis framför havet. Vi har ett rum med egen toalett och en enorm terrass där vi intar frukost och kvällsmat. Lunch äter i i byns centrum för ca 15 soles (ca 45 kr för menyn, som inkluderar en förrätt, en huvudrätt och ett glas juice gjort av riktig frukt.

Rummet kostar 100 soles natten (300 kr) och inkluderar inte frukost, men vi handlar i byn och har tillgång till kyl och kök.

Este es nuestro último paraje en Perú. Pronto seguimos rumbo a Ecuador. Acá vivimos en una habitación con baño privado y tenemos una enorme terraza frente al mar. Pagamos 100 soles la noche y el precio no incluye desayuno, pero como tenemos acceso a la cocina y otros lugares comunes, compramos el desayuno a la tarde y lo comemos en nuestra terraza. Para almorzar, vamos en mototaxi al pueblo por 2 soles y volvemos después de hacer las compras.

Nazca & Machu Picchu

Por dónde empezar? No he actualizado oel blog desde que llegamos a Lima por primera vez y hemos vivido tantas cosas, que a pesar de que no ha pasado mucho tiempo de reloj, son tantas las impresiones y experiencias, que Cronos se queda atrás…

Entramos a Perú con un trencito desde Arica hasta Tacna. Allí tomamos el primer avión después de la partida de Suecia y llegamos a Lima, donde nos esperaba un –para mí- nuevo amigo, Jaime Campodónico. Jaime ha trabajado la mayor parte de su vida como editor y sus relatos y anécdotas son increíbles. Nos recibió en su casa de Jesús María, a lado del más conocido barrio Miraflores y establecimos una amistad de por vida con él y con su compañera Patricia Saravia. Paty es una dulcícima cantante y además, una bellísima persona con la cual compartimos un mini-viaje a Nazca. Jaime, Paty, nacho y yo, fuimos a visitar a una amigo de Jaime que es productor de pecanas y pisco en Ica. Juan Carlos nos hizo una visita guiada por sus dependencias y nos regaló pecanas de su producción. Por supuesto le compramos unas botellitas de su exquisto pisco. Se los recomiendo!

El segundo día en Lima almorzamos en el restaurante Don Fernando, uno de nuestros absolutos favoritos en Lima. En Insta publicamos el menú y los precios; si visitas Lima, no te lo pierdas. Nosotros llevábamos una larga lista que componía nuestra ruta gastronómica, pero estando con oriundos de Lima, toda lista se modifica, así es que nuestras recomendaciones para el curioso culinario son: Don Fernando, El Villano (en Miraflores) y algún buen Chifa (como se le dice a la comida china en Perú). Los platos imperdibles son la leche de tigre, distintos tipos de ceviche (los hay de diferentes pescados y con o sin mariscos, todos exquisitos), el arróz con mariscos (en el norte no te podés perder el que tiene conchas negras), el tacu-tacu, la carne de alpaca (que no tiene colesterol y es tierna como la mejor entraña), las papas a la huancaina y todo tipo de pescados. Los peruanos son muy aficionados al pollo a las brasas y lo comen con papas fritas y salsitas que los acompañan. Una bebida sin alcohol que tampoco te podés perder el la chicha morada; es un jugo hecho de maíz morado hervido con canela y clavo de olor que se mezcla con azúcar y un poco de limón y es refrescante y muy rico. También se toma mucha limonada con las comidas, si no preferís una cerveza bien fría (la Cuzqueña es la mejor, pero la Pilsen de Callao es muy popular también).

Para ver en Lima hay una infinidad de museos, lugares históricosy playas, pero nosotros, como bien lo dijo Jorge en Neuquén, estamos visitando gente y no tanto lugares turísticos. Por supuesto recorrimos varios lugares, como La Plaza de Armas, el museo del oro, Larcomar, algún que otro mall buscando mis dichosos zapatos de trekking, que tanta falta me hicieron en Machu Picchu y que después de recorrer tiendas de deporte desde Bariloche hasta Lima por fin ya tengo. Las cosas más importantes que hicimos en Perú fueron estar mucho con Jaime, comer en lugares al que él y Paty nos llevaron, hacer el viaje a Ica y Nazca juntos y por supuesto Machu Picchu.

El viaje a Macchu fue alucinante. En Lima planificamos todos los tramos a traves de internet. Empezamos por viajar a Nazca en el auto de Jaime con Paty. Salimos de casa el viernes pasado a las 6.30 a buscar a Paty. El viaje hasta Ica tomó unas 4 hs y en el camino paramos a desayunar pan con chicharrones, café y jugo de papaya en un lugar legendario. Llegamos a la hacienda de Juan Carlos, aprendimos mucísimo sobre el cultivo de pecanas y la producción de pisco y seguimos camono a Nazcam donde nos alojamos en el hotel más lindo que he visto en mi vida. Y eso no es poco decir, ya que he estado en MUUUUCHOS hoteles. No solo por las dependencias, sino por el maravilloos sevivicio, la comida y su historia. En este hotel vivió 25 años de su vida la alemana Maria Reich, que dedicó 40 años al estudio de las líneas y geoglifos de Nazca. La tarde que llegamos, participamos de una charla informativa que nos dió un astrónomo en el pequeño planetario del hotel. Ahí vimos uan luna espectacular a través de su telescopio y pudimos fotografiarla. Después, en el planetario, nos explicaron diferentes teorías sobre las líneas y geoglifos y su conección con los astros. Fascinante!

Al otro día, Nacho y yo, salimos sin desayunar a las 7.30 a ver la maravilla desde una avioneta mientras Jaime y Paty disfrutaban del desayuno y la piscina del hotel. Teníamos previsto llegar de vuelta a las 9.00 a desayunar juntos, pero como estamos en Latinoamérica y no todo sale según los planes, volvimos a las 10 de la mañana y el personal había guardado un mini-buffet para nosotros, así es que desayunamos y nos despedimos de los amigos, que se volvían a Lima. Pasamos todo el día en la piscina en el hotel (pagando por un ”late check-out hasta las 18.00 hs) para hacer tiempo hasta el horario de partida de nuestro bus a Cusco. Viajamos toda la noche y llegamos a destino a las 12.00 am del otro día.

En Cusco estuvimos medio día y una noche. Yo, apunada hasta la coronilla! Para los que no saben lo que es el apunamiento, les cuento que es el efecto que tiene la falta de oxígeno en el cuerpo. Al parecer, cada uno reacciona a su manera. Yo me sentía como si tuvuera 130 años, cada paso en subida era como trepar 100 escalones. Otros sufren de dolor de cabeza, taquicardia y hasta vómitos. Recomiendan tomar unas píldoras antes de viajar, las Sirococho-pills (que a mí no me hicieron absolutamente nada), beber mucho ”mate de coca” y chupar caramelos de coca o de limón. Yo seguí rigurosamente todos los consejos, pero lo único que pude hacer mi primer día en el Cusco, fue suburme a un bus de turista, de esos de dos pisos, para que me pasee sin tener que hacer el menor esfuerzo.  De ese paseo, sólo puedo decir: lamentable experiencia. No te permitían subir y vajar a voluntad, sino que te mostraban algunos lugares históricos desde el exterior; después te llevan a un ”ritual chamánico de la Pachamanca” que no es más que una manera de tratar de venderte choclo con queso fresco (que es riquísimo), después de ”la ceremonia”; ésta última, la hace un señor vestido con ropas típicas que se para en el centro de un semicírculo formado por los turistas; te explica que él es un chamán verdadero y reparte una hojas de coca que cada uno tiene que mantener en sus manos. Dice unas frases en quechua y después bromea en castellano, mientra te explica que las hojas de coca van a absorver todo tipo de energía negatriva de nus manos y que después hay que quemarlas. Mientras tanto, otra persona trae paja encendida que deposita en un caldero. Cuando el señor termina de hablar se saca el gorro, recolecta las hojas de coca y se lo vuelve a poner. Nada se quema. Para finalizar la ceremonia, explica que a él nadie le paga por hacer estas ceremonias y que depende de la propina que le querramos dar para comer. Por supuesto, todos le damos lo que podemos.

El ”tour” sigue a una tienda de alpaca, donde nos van a explicar cómo se produce este fino producto y cómo saber diferenciarlo de productos sintéticos. La charla duró unos 5 minutos y después habían 5 personas dispuestas a mostrarnos todo lo que había en la tienda y responder a eventuales consultas. Eso es lo que recuerdo de mi primer estadía en el Cuzco. Y el interminable malestar.

Para el viaje a Machu, habíamos contratado los servicios de Inca Rail, o sea que la mañana siguiente nos dirijimos a una oficina de dicha empresa donde esperamos cómodamente en una sala de espera muy bien equipada, mientras tomábamos nuestro té de coca y muña (que a Nacho le encantó así que se compró una bolsa a la vuelta de Machu) y cargábamos nuestros teléfonos y I-pad. Allí nos vino a buscar una camioneta para 11 personas que nos llevó hasta el tren que nos transportaría desde Ollantaytambo hasta Aguas Calientes, también conocida como Ciudad de Machu Picchu. El viaje en tren, que dura unos 90 minutos, es HERMOSO. Allí conocimos a una familia mexicana, Amanda y su hijo Jorge, con los que nos fuimos charlando todo el camino y con los cuales intercambiamos datos para vernos cuando lleguemos a México DF.

Llegando a Aguas Calientes fuimos directamente al hostal que habíamos reservado, muy simple (y barato) pero cómodo y limpio, dejamos el equipaje y salimos a comprar el pasasaje de bus hasta Machu para el día siguiente. Nuestras entradas ya estaban compradas y teníamos que estar en la puerta de Machu a las 6 AM del día siguiente.

Esa noche cenamos en un restaurante muy bueno, Mapacho, que queda al borde del caudaloso río Urubamba y donde por fin pudimos probar la famosa alpaca y un rissotto de quinoa especacular!

Para entrar a Machu Picchu hay diferentes opciones; la cuidadela, o ”llaqta” (que es lo más conocido) se puede visitar sola. También se puede ir a la montaña Waynapicchu, pero hay que reservar la entrada con bastante tiempo de antelación. Nosotros no conseguimos entrado, por lo tanto compramos una entrada combinada a la llaqta y a la montaña de Machu Picchu, que es un tramos habilitado hace muy poco tiempo. Nosotros compramos eso sin saber bien en lo que nos metíamos! Al entrar, seguimos las flechas que indicaban hacia ”la puerta del sol”. Este es un tramo de más o menos un kilómetro en subida y cuando estábamos llegando, un guía que pasó a nuestro lado me miró, me apuntó con el dedo y me dijo: ”sos la primera en llegar a La puerta del sol hoy”. Yo lo miré extranada y le respondí: – ”no, ya hemos visto a varios grupos que bajaron de allí” a lo que él acotó ”no, esos grupos son míos y venimos de otro lado, tú eres la primera en llegar a La puerta del sol hoy. Ya vas a ver que no hay nadie allí”. Pensé que estaba equivocado, pero mi instinto de competición hizo que apretara el paso y cuando llegué, comprobé que lo que me había dicho era verdad!!! No cabía en mi cuerpo de orgullo de haber sido la primera en ver ese maravilloso lugar de los incas el 19 de marzo del 2019!!

¡Llegamos con la lengua afuera de sed, esfuerzo,  y sudor! Estuvimos ahí unos 20 minutos, contemplando la maravilla, y tuvimos que salir casi corriendo para llegar al segundo punto de control de acceso a la montaña de Machu Picchu antes de las 8.00 AM, cuando cerraban el paso. 

Llegamos en punto y fuimos los últimos en ingresar. Si hubiésemos sabido lo que nos esperaba, no se si lo hubiésemos hecho… La escalada, una subida sobre piedras totalmente irregulares, y en sus peores tramos en 30 grados de ángulo, fue MORTAL!. Estuvimos más de dos horas haciendo ese trayecto, encontrándonos con gente de todo el mundo que suspiraba, paraba, bebía agua, descansaba y rebuznaba por no saber cuánto faltaba para llegar a la cima. Y cada vez que se lo preguntábamos a alguien que venía bajando, nos decían: ”-les quedarán uno 15 minutos…”. Este episodio se repitió tres veces, así que la última vez que nos dijeron ”15 minutos” respondimos que eso no era creíble, que ya nos habían dicho lo mismo tres veces.

Pero, finalmente, llegamos!! Nos sentíamos como escaladores de Mount Everest! Y fue maravilloso.

#Lima; #Nazca; #Peru; #Machu Picchu; #peruvian food; #gastronomía

Lima

I Lima bor vi hos vännen Jaime Campodónico, en emblematisk utgivare i den spansktalande världen. Här har vi vår ”bas” och kommer att ta oss med mindre packning till Nazca, Pisco, Cuzco, Machu Picchu, Urumbaradalen (den heliga dalen) och delar av norra Peru innan vi far vidare till Ecuador. Vi hade hyrt bil i 11 dagar för första delresan men avbokade när vi insåg att det var begränsade km det var frågan om. I stället blir våra färdmedel bil, flyg, tåg och buss.

Att komma till en storstad som Lima har ju sina fördelar. Ökenklimatet torkade ut huden och håret ordentligt så i morse, när vi var på rekognoseringstur där vi bor gick vi förbi en salong. Jag kunde inte motstå frestelsen och gick in för att fråga vad det skulle kosta att göra pedikyr och få de sargade fötterna att se anständiga ut igen. De hade ett paketpris för händer och fötter som inte gick att tacka nej till, så det blev manikyr, pedikyr, noppning med tråd av ögonbrynen och en keratinampull för det svinto jag hade som hår. Hela kalaset för 95 peruanska soles, dvs. ca 280 kronor!! Jag är helnöjd med mitt stadsjag!

Jaime hade en del planer för oss, så när han kommer hem från jobbet, ca 14.00 ska vi inta lunch på ett japanskt ställe där de serverar den berömda fusionen mellan japanskt och traditionellt peruanskt. Och i kväll blir det middag på ett annan bra ställe, så snart börjar vår gourmet-tur! Bilder och priser kommer.

Tillbaks efter första lunchen: matenshimmlen!

Arica

I morse kom vi fram till Arica, vår sista stad i Chile. Imorgon åker vi tåg till den sydperuanska staden Tacna och därifrån flyger vi till Lima.

Det lilla vi har sett av Arica imponerar föga, tyvärr. Stränderna är hyper-smutsiga, liksom stan. För inte så länge sen regnade det mycket kraftigt vilket orsakade stora översvämningar. Både bilar och hus flöt omkring, vilket en ser spår av vid stränderna.

En sak som vi fann anmärkningsvärd är att vanliga lunchrestauranger inte serverar alkohol.

Här bodde vi bara en natt på hostal (vandrarhem) Ostello Amadeus. Det kostade ca 400 kr och vi hade ett rum med dubbelsäng och delat badrum. Rummet var rent, sängen bekväm, men det fanns ingen luft! Rummet låg i en korridor utan fönster utåt, sån det hjälpte inte mycket att ha rummets fönster öppet. Det var varmt och kvavt och vi tillbringade tiden på vandrarhemmet mest på terrassen där frukosten intogs, som hade en fantastisk utsikt över Arica. Wi-fin fungerade ovanligt bra, så jag passade på att uppdatera bloggen.

Efter frukosten gick vi ut på stan för att ordna resebiljetterna till Tacna i södra Peru, dit vi måste ta oss dagen efter för att flyga till Lima och påbörja resans FAS 3!!! Så spännande!

San Pedro de Atacama

Atacamaöknen är ett mycket nederbördsfattigt ökenområde med kallt klimat i norra Chile mellan Stilla havet i väster och Anderna i öster. Öknen, som är relativt bergig, är ca 1000 km lång från norr till söder. Källa: Wikipedia.

Här har vi hängt med La Ceci, en hjärtevän som vi inte hade sett på 25 år. Det blev långa kvällar med vin och minnen som värmde hjärtat!