Att lämna Ecuador var långt ifrån lätt. Just när vi behövde åka till Colombia var det väpnade konflikter i regionen strax ovanför Ecuadors norra gräns. Generalstrejk rådde och en hemmagjord bomb hade exploderat i en turistbuss några dagar innan vi for. Ingen visste med säkerhet hur läget var, men efter samtal med en colombiansk kompis som just då befann sig i Santa Marta, i norra Colombia, bestämde vi oss för att ta oss till Tulcán som sista stad i Ecuador från vilken en kan ta sig över bron Rumichaca som utgör själva gränsen. Det florerade många rykten, men ingen viste med säkerhet om gränsen var öppen eller inte, hur många timmar det skulle ta att gå igenom passkontrollen i Ecuador och in i Colombia. Det vi visste var att hundratals venezolaner var vid gränsen och försökte ta sig in i Ecuador. Så vi bestämde oss för att göra allt detta, sedan ta taxi från Rumichaca till Ipiales i södra Colombia, från Ipiales buss till Pasto och därifrån flyg till norraste Colombia och karibiska Santa Marta. Vi ogillar att åka flyg, men omständigheterna gav oss inga andra alternativ än att flyga över Nariño, området i konflikt.
Som sagt, vi hade många timmars marginal och gränskontrollerna och övergången till Colombia tog inte mer än två timmar. Vi kom till första kontrollen ca 6.00 a.m., vilket var väldigt bra, för det fanns inte så mycket folk, som vi erfor runt kl 8.00, när vi var klara att åka till Ipiales. Det var otroligt många venezolaner där, precis som i resten av alla länder vi har varit på hittills. Vi tillfälle ska jag försöka publicera en resumé av det vi har sett av och hört om situationen i Venezuela här i Sydamerika.
När vi kom till Santa Marta hade vi varit på resande fot i typ trettio timmar och vi var helt slut. Vi skulle träffa vår vän från Cádiz och hans flickvän där, men vi tillbringade resten av kvällen på hotellet.
Dagen efter åkte vi till dem. De bodde väldigt lyxigt i en lägenhet inom Irotama Resort, med en fantastisk pool och strandtjänster, så vi tillbringade eftermiddagen där och njöt av den karibiska hettan efter Ecuadors vinter.
Vi kom till ett hostel som låg väääääldigt långt bort, så vi flyttade till El Rodadero efter två nätter. El Rodadero är ett väldigt turistiskt ställe och gatorna sprudlar av glädje, musik och gatuförsäljare. De säljer ALLT. Tours, mat, dryck, cerveza, kläder, husgeråd. kablar, frukt. Det är ljudligt, färgglatt, hett och utmattande! Efter solnedgången är stranden full av liv. Folk tar med sig plaststolar, sätter sig på stranden och anlitar musiker som spelar låtar gör dem. Värsta vallenato-banden spelar låtar överallt och folk sjunger med, dansar, skrattar och umgås! Rena rama Karibien ☀️??????
Naturligtvis, behöver du inte sakna något här heller utan allt du önskar dig ordnas fram av gatuförsäljare. Vår favorit var Luz, en kvinna som har fostrat sina barn och sett till att de kunde plugga på högskolan genom att sälja öl på stranden med sin frigolitväska. Det här är Luz:
Dónde Luz, el mejor bar del Rodadero.
Det allra coolaste vi har gjort i Colombia hittills, och definitivt topp 3 under hela resan var att besöka Nationalparken Tayrona och bo där en natt. Vi kostade på oss att dela på en superlyxig stuga, vilket rekommenderas varmt. Hela upplevelsen var minst sagt FAN-TAS-TIQUE! Vi mötte en del kogi-indianer som bor i Sierra Nevada, innanför Tayrona, vi gjorde en ytterst ansträngd trekking i tre timmar, vi badade i otroliga stränder, drack kokosmjölk ur nyskördade kokos som kogi-personer iordninggjorde med hjälp av sina machetes. Det finns inga ord som kan beskriva lyckan vi kände. Jag t.o.m. fällde några lyckotårar när vi sa adjö till denna magiska plats.
Apbesök-mirando a los monos 
arrecifes 
Laguna con caimanes 
