Coyoacán är den stadsdelen i Mexico City där det händer mest. En skulle kunna jämföra det med Södermalm i Stockholm. Här finns det barer, pubar, klubbar, restauranger, marknader, torg, m.m. Här ligger Frida Khalos barndomshem, där hennes liv tog slut och henes aska finns. Där bodde äver Leo Trotski i två år. Diego Riveras studio finns också i Coyoacán. liksom flera stora teatrar, kulturcenter och muséer.Något som besökaren inte bör missa är att äta de berömda quesasdillas och tostadas på marknaden.
Colonia Roma (du kanske känner till området tack vare filmen Roma) är också en Colonia där det finns mycket att göra.
Nedan ser du några få bilder från La Alameda Central.
Den här staden är såååå cooool!
Vi åkte buss med ADO Gl från Oaxaca till México (som alla kallar huvudstaden i landet). Resan tog 7 timmar och kostade runt 300 kr/pers. Vi tog en taxi från bussterminalen till vårt vandrarhem (trodde vi, ja) som visade sig vara ett hotell. Vi har kommit fram till att bästa sätten att bo är på vandrarhem, där vi har möjlighet att laga vår egen mat, äta nyttigare och vad vi vill, veta hur maten är rensad och tillagad (för att slippa magsjuka) och spara pengar till roligare saker, t.ex. kulturaktiviteter eller lyxigare rum. Vi har alltid valt egen toalett i rummet och dessutom har vi lärt känna folk, vi har fått massor med bra tips och vi har lärt oss av andra resande, så vi föredrar det framför hotell. Om det inte går att hitta något bra är lägenhet via AIR BnB också ett bra val. Där kan vi sköta vårt hushåll och tvätta kläderna men missar förstås chanserna att umgås med andra.
Så, vi blev besvikna när vi insåg att det var fel uppgifter på Booking.com och jag kontaktade en Airbnb-värd som erbjöd ett rum i ett hus. Vi åkte och tittade på det dagen efter ankomsten till stan och blev väldigt förtjusta i stället eftersom det ligger en tunnelbanehållplats från Coyoacán, som är en av de bästa områdena i stan, där t.ex. Fridas hus ligger. Dessutom är vi de enda gästerna i huset så vi kommer att ha det för oss själva. Tyvärr hann någon boka några dagar under tiden vi åkte hem (utan wi-fi), så vi kan inte flytta dit förrän på torsdag nästa vecka, men vi är glada ändå. Passar på att utforska innerstan, där vi bor nu, ordentligt under tiden.
Igår besökte vi Museo Mural Diego Rivera. Tyvärr var det ”bara” den gigantiska muralmålningen ”Sueño de una tarde dominical en La Alameda Central” som visades eftersom de andra salarna höll på att iordningställas. Men det var absolut värt att gå in ändå. Entrén kostar, liksom på de flesta museerna i stan, 70 pesos/person, dvs. ca 35 Sek; och på söndagar är museerna gratis för alla. OCH lärare kommer in gratis på många. Det finns över 150 muséer i D.F. -Distrito Federal!
Efter museibesöket åt vi lunch för ca 35 kr/pers. i närheten; vi hade redan promenerat run La Alameda Central, men vi ville se El Zócalo, det stora torget som ni säkert har sett på film, så vi tog en promenad som ledde oss genom stans gågata.
Gågata mot El Zócalo Calle peatonal hacia El Zócalo
I El Zócalo var det zapatistisk manifestation. Jag har i tidigare inlägg försökt förklara vad den zapatistiska rörelsen är, så se där om du undra. Det var talare, föräldrar till försvunna och dödade indianer och en tydligen känd musiker vid namn Lengua Alerta som var sååååå bra. Kolla videon nedan:
Lengua Alerta
Sen hoppade vi på en turistbuss för 180 pesos var (ca 90 sek). Turen tog ca två timmar och jag tycker att man får en bra bild av hur staden är organiserad och vilka platser som är viktiga och bör besökas. Alla bilderna nedan är tagna från bussen, tills det började störtregna och vi var tvungna att sätta oss i nedre däck, där en knappt såg ut pga. de igenimmade rutorna.
Trötta, hoppade vi av bussen vid Monumento de la Revolución eftersom vi bor typ 50 meter därifrån. Men vi var hungriga och törstiga och det var fredagkväll. Eftersom vi hade läst att det händer mycket på stans terrasser tänkte vi att vi borde testa en. Vi frågade på första bästa ställe och fick reda på att det var ett event på Terraza Cha Cha Cha, eftersom de firade sitt ettårsjubileum med pompa och ståt och hade hyrt in fem chefs, det var fem öppna barer och DJ:s ända till 1.30 för endast 800 pesos per person 🙂 Vi nappade och hamnade på väääärsta stället med bäääääääääästa maten och goooodaste drinkarna. Eftersom det var delade bord satte vi oss med en kille som var där med sin partner. Båda var super-trevliga och vi satt och pratade med dem hela kvällen. Det visade sig att Alejandro var där för att recensera maten eftersom har är matjournalist. Alexander, från USA talade en utsökt flytande spanska och lever i Mexico med Alejandro och livnärs sig som systemutvecklare. Vi hade en supertrevlig kväll!
Once one of the most dangerous neighborhoods in Medellín, the Comuna 13, which clings to the mountainside above the San Javier metro station, has undergone an impressive transformation in recent times and is now considered safe to visit. The focal point of a trip to the comuna is the area around the escaleras electricas, the outdoor escalators that provide access to homes in marginalized barrios that were formerly isolated from the city below. A taxi from the metro costs COP$5500.
Alongside the Metrocable lines, the escaleras electricas are one of the icons of the rebirth of Medellín. The area surrounding the six sets of escalators is awash with murals and graffiti, while at the top there is a lookout and a boardwalk offering fine views of the bustling city below.
In order to fully understand the violence and difficulties that have plagued the area and its impressive reformation, it’s a great idea to hike the comuna with a local guide. Recommended guides can be arranged at Casa Kolacho near the San Javier metro. Alternatively, check out the barrio’s artwork with the Comuna 13 Graffiti Tour, departing twice daily from the Poblado metro.
To reach the escaleras take either bus 221i or 225i from the stop by the traffic lights on the right as you leave the San Javier metro. Buy an integrated ticket at the station where you board the metro.
Den här underbara teaterlokal byggdes upp av Jorge och sina Atacados por el arte under många år och finansieras genom kursverksamhet inom teater, dans och sång. När vi besökte den repeterade ensemblen en fantastisk föreställning, skriven och regisserad av Jorge Onofri, som har vunnit viktiga teaterpriser i landet och har spelats länge men inte det senaste året. Så nu ska den dammas av och gästspela i Buenos Aires nästa vecka. Om du som läser detta är där, missa inte den. Du kommer inte att se något liknande. Här under ser du några bilder av repetitionen.
