Reflexioner kring fas 1- På spanska längre ner.

Nu, dagen innan vi lämnar Santiago, dagarna efter att vi har mist en livskamrat till cancern och en familjemedlem till diabetes, känns vår resa ännu viktigare än under tiden vi planerade och drömde den.

Så här långt, efter dryga två månader, har en del viktiga livscykler slutits. Till att börja med är det alltid ett äventyr att tillbringa ledig tid med dotter och barnbarn. Vi har saknat sonen, som inte följde med, smärtsamt mycket 🙁

Med våra barns goda minnen måste jag säga att barnbarnet är en delikatess för våra hjärtan. Bara att tänka på henne målar ett leende i våra anleten! Vi kallar henne ”lilla solen” och hon gör oss lyckliga. Och utmattade. Vilken energi ungen har!

Men de cykler jag talar om handlar om annat. Det första var att gå igenom min brors (Ale) saker efter hans bortgång för fyra år sen. Hans före detta fru, Laura, som bor i Mar del Plata med sin nya man, hade lagt undan alla hans anteckningsböcker, favoritskjortor och fotbollströjor till oss så Nacho och jag tillbringade en förmiddag med att läsa hans texter (han var en begåvad skribent), gå igenom hans fotoalbum, dela anekdoter med Laura och Florencio (Lauras nuvarande man), minnas honom, gråta honom och slutligen dricka Ales sista flaska champagne. Bokstavligt talat.

Väl i Buenos Aires besökte vi hans grav tillsammans med en väninna som han hade haft hela livet men som jag aldrig tidigare träffat. Vi fick kontakt genom FB och hon bad att få följa med till graven. Jag tänkte att det skulle kännas märkligt att dela upplevelsen med en främling och föreslog att vi skulle ses någon annanstans för en fika, men hon insisterade, jag gav med mig, och det hela blev en mäktig händelse. Mina känslor åkte berg-och-dalbana under den dryga timman vi var framför graven och hon, Susanita (som Ale kallade henne) bidrog med sin blotta närvaro med en känsla av att ha en bit av Ale med oss där. Som om han också stod och rensade ogräs från den enorma aloe-plantan som täckte halva graven. Vi gick därifrån leendes, tillsammans under Buenos Aires stekande sol och det var fint.

En annan händelse, kanske betydelselös vid första ögonkastet men som illustrerar en del av den verklighet vi har varit del av under resan var följande: Vi gjorde ett inlägg i något social medel med bilder på och kommentarer om en dag då vi åt på en god köttrestaurang och sen mötte bekanta som bjöd oss till en annan restaurang där en pojkvän är chef. Inte chef som i ”boss” utan chef som i ”Le chef”. Anyway, han konstruerade en fantastisk dessert bara för oss och hans sommeliers bjöd på goda viner. Som ni säkert förstår är det här saker som inte händer oss varje dag och vi njöt av den kvällen med mycket skratt och gott sällskap.

När vi publicerade bilder och kommentarer kring kvällen gjorde en bekant ett inlägg där vi blev ombedda att även visa ”verklighetens andra sida” i dagens Argentina och där det påtalades att ”alla har inte möjligheter till såna upplevelser” nämligen. Vi är båda ytterst medvetna om vad som händer i Argentina, till skillnad från majoriteten av världens medborgare, eftersom de nyheter som når ut inte speglar verkligheten på mils avstånd. Att vi har sparat pengar i över ett år och lever nu på dessa besparingar är ett val som vi gör, precis som någon annan kanske väljer att spara pengar, köpa sig en bostad, en bil eller spendera sina förvärvade inkomster på mat, kläder eller onlinespel. Inte vet jag. Nacho och jag har inga fastigheter, mark, lägenheter eller andra materiella egendomar. Beslutet att göra den här drömresan kom efter att jag hade gått igenom en jobbig period gällande hälsan och insåg att en måste göra saker när en kan och har ork och lust att göra dem. Att vi inte publicerar inlägg med all misär vi ser betyder inte att vi inte SER den eller att vi inte BRYR oss utan vi tycker inte att det är etiskt att göra så. Vi publicerar saker som vi vill dela med oss av till våra vänner, som vet vilka personer vi är och som vet att vi dagligen kämpar för att skapa medvetande om sociala orättvisor.

Så den kommentaren gjorde att jag omvärderade saker och ting. Det må verka som att jag vill försvara mig, vilket inte är fallet. Däremot vill jag poängtera att ingen har rätt att döma andras val. Naturligtvis är vi alla fria att tycka vad vi vill om andra, men jag accepterar inte cyniska kommentarer från en ”vän”. Så, gott folk, det har varit lärorikt om än en något tråkig upplevelse.

En kusin till min mamma, Cali, gick också bort i cancer (j-vla sjukdom!!!) relativt nyligen och vi fick förmånen att umgås med hans dotter, barnbarn och livskamrat. Cali var musiker och central gestalt i mina barndomsminnen. Jag kommer alltid att sakna hans röst och det varmaste leendet jag har mött. Ett leende där blicken ingår, ni vet…

I Neuquén hängde vi med en käääääär vän, en teatermänniska uti fingerspetsarna som alltid kommer att vara en del av mitt ”teaterjag”. Hos Jorge blev det mycket mate, många minnen och mycket uppdateringar kring gemensamma bekanta. Tillsammans gjorde vi det enda besöket som Nacho och jag hann med på Buenos Aires Internationella teaterfestival, FIBA, som jag har berättat om i tidigare inlägg. Vi lärde känna hans fantastiska hem och magiska teaterhus- LA CAJA MÁGICA. Vi fick se en repetition av hans egenskrivna pjäs om att åldras, med skådespelare och marionetter för vuxna.  Vi fick vara mycket med hans fantastiska dotter Nina. Och vi njöt av hans hem.

Sen åkte vi till Bariloche, sista anhalten i Argentina innan Chile.

REFLEXIONES SOBRE LA FASE 1

Hoy, el día antes de dejar Santiago, días después de haber perdido a una amiga del alma al cáncer y un miembro de la familia a la diabetes, nuestro viaje parece aún más importante que mientras lo planeábamos y soñábamos.

Hasta ahora, después de poco más de dos meses, se han cerrado ciclos de vida importantes. Para empezar, siempre es una aventura pasar tiempo libre con hijxs y nietxs. Hemos echado dolorosamente de menos a Jann, nuetro hijo, que no vino 🙁

Sobre nuestra nieta, debo decir que es un manjar para nuestros corazones. ¡El solo pensar en ella nos dibuja una sonrisa en la cara! La llamamos ”el solcito” y nos hace felices. Y agotados. ¡Es una fuente de energía inagotable!!

Pero los ciclos de los que hablo son otros. El primero fue revisar las cosas de mi hermano (Ale) después de su muerte hace cuatro años. Su ex esposa, Laura, que vive en Mar del Plata con su compañero Florencio, había guardado todos sus cuadernos, camisas favoritas y camisetas de fútbol, ​​así que Nacho y yo pasamos una mañana leyendo sus texto, pensaminetos, cálculos de proyectos, reflexiones y monólogos internos (era un escritor talentoso). Miramos sus  álbumes de fotos, compartimos anécdotas con Laura y Florencio, lo recordamos, lo lloramos y finalmente nos tomamos su última botella de champaña. Literalmente.

Una vez en Buenos Aires, visitamos su tumba con una amiga que había tenido toda su vida, pero nunca habíamos conocido. Nos pusimos en contacto a través de FB y pidió acompañarnos a la tumba. Pensé que sería incómodo compartir la experiencia con una extraña, por lo que sugerí que nos viéramos en otro lugar para tomar un café, pero ella insistió. Me rendí y resultó ser una experiencia emponderante. Yo no sabía qué me iba a pasar cuando llegara y mis emociones se comportaron como un carro de la montaña rusa durante la hora y pico que estuvimos frente a la tumba. Pasaba del llanto a la risa, de la bronca a la resignación en décimas de segundo y ella, Susanita (así la llamaba Ale), contribuyó con su mera presencia con una sensación de tener un pedazo de Ale ahí, con nosotros. Como si también estuviera sacando malesas de la enorme planta de aloe que cubría la mitad de la tumba. Nos fuimos de allí los tres, caminando y riendo, juntos bajo el ardiente sol bonaerense, y todo estuvo bien.

 Otro evento, quizás sin sentido a primera vista pero que ilustra parte de la realidad de la que hemos sido parte durante el viaje, fue el siguiente: un día en que comimos en un buen restaurante de carne y luego nos encontramos con amigos. Entre ellos había una fantástica muralista que es novia de un chef (no jefe, sina chef como en ”Le chef”) y nos llevó a su restaurant para que lo conociéramos. Al llegar, él diseñó un postre fantástico solo para nosotros y sus sommeliers nos dieron a degustar vinos argentinos de diferentes bodegas y caráter. Como el lector comprenderá, estas no son cosas que nos suceden todos los días y disfrutamos de esa noche, llena de exquisiteces, mucha risa y muy buena compañía.

Cuando publicamos fotos y comentarios sobre estas vivencias, unx “amigx” hizo un post en el que se nos pidió que mostráramos ”el otro lado de la realidad” en la Argentina de hoy y donde se nos reprochó que ”no todos tienen la oportunidad de vivir tales experiencias”. Tanto Nacho como yo somos muy conscientes de lo que está sucediendo en Argentina, a diferencia de la mayor parte de los ciudadanos del mundo, dado que las noticias que llegan no reflejan la realidade. El hecho de que hayamos ahorrado dinero durante más de un año y ahora estemos viviendo lo relatado con esos ahorros es una elección al igual que otras que la gente hace, como ahorrar dinero, tener una casa para vivienda y otra para vacaciones, tener terrenos, comprer un auto o gastar sus ingresos en alimentos, ropa o en apuestas a los caballos.

A lo que voy, es que Nacho y yo no tenemos ni terrenos, ni apartamentos, ni otras propiedades. La decisión de hacer este viaje de ensueño se produjo después pasar por un período difícil con respecto a la salud y darnos cuenta de que uno debe hacer las cosas cuando puede y tiene la fuerza para y ​​el deseo de hacerlas. El hecho de que no hagamos publicaciones de toda la miseria e injusticias que vemos no significa que no la VEAMOS o que no nos IMPORTE sino que no nos parece ético hacerlo. Publicamos lo que queremos compartir- que es mucho menos que TODO lo que vivimos- con nuestros amigos, quienes saben lo que somos, que luchamos diariamente por crear conciencia sobre la injusticia social y vivimos enseñando a nuevas generaciones a pensar. Y que ahora estamos en un viaje muy especial que merecemos disfrutar.

Así que ese comentario me hizo reevaluar muchas cosas. Si parezco estar defendiéndome, les aseguro que no es el caso. Sin embargo, me parece impoprtante señalar que nadie tiene derecho a juzgar las elecciones ajenas.  Por supuesto, cada uno es libre de pensar lo que quiera de los demás, pero la madurez enseña que no es necesario decir todo lo que se piensa. Aprendí que la vida en más agradable y fácil sin comentarios cínicos de ”amigxs”. En definitiva, este es el banal relato de una experiencia un poco triste, pero muy educativa.

 Un primo de mi madre, Cali, también falleció de cáncer (¡enfermedad de m—da!) hace relativamente poco  y tuvimos el privilegio de socializar con su hija, nietos y compañera de vida. Cali era músico y fue muy importante para mis años de infancia. Siempre extrañaré su voz y la sonrisa más cálida que jamás he visto. Esas sonrisas que también involucran a los ojos, ¿viste…?

En Neuquén nos rencontramos con un queridísimo amigo, un hombre de teatro hasta el último pelo de la cabeza que siempre será parte de mi ”yo teatral”. Con Jorge tomamos muchos mates con miel, compartimos lindos recuerdo y nos pusimos al día chuzmeando sobre amigos comunes. Juntos hicimos la única visita a la que Nacho y yo pudimos asistir en el Festival Internacional de Teatro de Buenos Aires, FIBA, del que hablé en publicaciones anteriores. Conocimos y disfrutamos de su increíble casa y su espléndido teatro, LA CAJA MÁGICA. Pudimos ver un ensayo de su propia obra sobre el envejecimiento, con actores y títeres para adultos. Y disfrutamos muchísimo compartiendo con su increíble hija, Nina.

De ahí partimos a Bariloche, última estancia en Argentina antes de Chile.

Chau Argentina, hola Chile!

Nu har vi lämnat Argentina och åkt buss till Chile. Vi köpte resan med Transaustral. Den kostade 125 sek per person och resan tog 8 timmar (den beräknades ta ca 5). Bussen var bekväm men en får inget att äta.

Väl i Puerto Montt väntade en väns familj på oss. Vi blev hämtade vid bussterminalen, skjutsade hem för att lämna bagaget och sen vidare till en annan tía (faster) för att inta en fantastisk middag med väntande tía och tíos. Fantastisk mottagning. Nya äventyr väntar imorgon.

Hoy dejamos Argentina y vinimos a Chile en omnibus desde Bariloche. Viajamos por la empresa Transaustral por 500 pesos argentinos (125 kr). El viaje fue cómodo aunque es necesario pensar en q no te dan nada de comer y tardamos 8 horas en llegar en vez de las 5 estimadas por la compañía.

El tramo recorrido es de unos paisajes hermosos.

En Puerto Montt nos esperaba Marcel y la familia de Claudio. Dejamos las mochilas en casa de Ariela y seguimos viaje a cenar donde Tita. Comimos y bebimos como dioses junto a tías y tíos Salas y nos vinimos a descansar para nuevas aventuras mañana.

Naturreservat Los Arrayanes och Isla Victoria. Parque Los Arrayanes e Isla Victoria

Idag gjorde vi en utflykt till två helt magiska ställen i Bariloches omgivningar.

Vi åkte med Modesta Victoria, den äldsta båten som fortfarande navigerar sjön Nahuel Huapi, vars yta är tre gånger Buenos Aires, till parken Los Arrayanes. Arrayanes är ett sorts träd som du kan se bilder på nedan. Heeelt otroligt! Efter en promenad i parken tog vi båten till ön Victoria. Jag har svårt att tro att en kan komma närmare Egen än så. Vattnet var kristallklart, mintfärgat och bara skrek till oss: ni MÅSTE båda!. Så Nacho och jag gick så långt bort från våra reskamrater som möjligt, drog av oss kläderna och hoppade i i underkläder. Underbart!

Vi avslutade resan i Patagonien med en fantastisk middag på El boliche de Alberto. Vi åt grillad lamm, en salld, pommes, ett gott Malbec-vin och två kaffe, allt för hela 330 kr (1300 Ars)!. Missa inte stället om du har vägarna förbi. Obetalbart!

Sista middan i Bariloche.
Última cena de Bariloche

En una de las naves más antiguas que todavía navega el lago Nahuel Huapi, fuimos a visitar el parque de Los Arrayanes y la Isla Victoria. Qué naturaleza imponente! Una verdadera hermosura.

En Isla Victoria, Nacho y yo no pudimos resistir la tentación de bañarnos en esas aguas claras, color menta, así que nos apartamos todo lo que pudimos de la manada, nos sacamos la ropa y nos tiramos al agua en paños menores. Lo bien que hicimos!

Terminamos nuestra estadía en la Patagonia argentina cenando en El Boliche de Alberto, una parrilla que no se puede dejar de visitar si estás por acá. Una MARAVILLA! Cenamos cordero a la parrila, ensalada competa, papas fritas (que ni las tocamos porque las porciones eran enormes), un rico vino Malbec y dos cafés. Todo por el módico precio de 1 300 pesos (325 kr)!

La Caja Mágica- Teater i Cipolletti

Den här underbara teaterlokal byggdes upp av Jorge och sina Atacados por el arte under många år och finansieras genom kursverksamhet inom teater, dans och sång. När vi besökte den repeterade ensemblen en fantastisk föreställning, skriven och regisserad av Jorge Onofri, som har vunnit viktiga teaterpriser i landet och har spelats länge men inte det senaste året. Så nu ska den dammas av och gästspela i Buenos Aires nästa vecka. Om du som läser detta är där, missa inte den. Du kommer inte att se något liknande. Här under ser du några bilder av repetitionen.

repetitionssnutt- ratito de ensayo

Chao Cipolletti, hola Bariloche!

Nu lämnar vi Cipolletti och åker söderut till Bariloche, där vi kommer att tillbringa två nätter och sedan åka över Anderna till Chile. Vi åker buss med Via Bariloche, cache cama den här gången. Superbekvämt för 1 130 Ars, som motsvarar ca 280 Sek. Resan tar 7 timmar och vi har bokat ett hotell i Bariloche som ligger 2,4 km från bussterminalen, så vi kommer att åka taxi dit.
Det är trettio år sen jag var här och turnerade med barnteaterföreställningen Sagan om den vita koltrasten. Som namnet antyder, handlade pjäsen om hur omgivningen påverkar vår identitetsbildning och hur vi uppfattar oss själva utifrån normen. 30 år har gått , men temat är lika aktuell nu som då. Då var jag ung och hade precis träffat Nacho. Det var faktiskt efter turnén som han kom till Buenos Aires, där vi gifte oss för första gången (ja, vi har gift oss två gånger. Den senaste 2011). Nu lämnar vi Cipolletti tillsammans, mot nya äventyr.

Estamos dejando Cipolletti, Camino a Bariloche. Estuve acá hace más de treinta años, cuando vinimos de gira con una obra para chiques, La historia del mirlo blanco. Como el nombre indica, la historia se trata de temas de identidad y de cómo encontrarse haciendo caso omiso de las normas impuestas.

En esa época eramos aún jóvenes y estábamos a punto de casarnos por primera vez (sí, nos casamos dos veces) en Buenos Aires. Y hoy, acá estamos, juntos y camino a Bariloche.

Neuquén

Neuquén är en provins i norra Patagonien som gränsar till Río Negro, där vi bor i några dagar hos en mycket god vän, i staden Cipolletti.

Jag bodde några veckor här för 31 år sen, när jag turnerade med en barnteaterföreställning. Vår vän, Jorge, kom och tittade på föreställningen och senare samma år, blev han inbjuden att joina Marionetteaterns ensemble i Stockholm. Ca. ett år efter min turné i Argentina skulle Jorge regissera mig i en annan pjäs, där vi arbetade med kasperdockor. Sen dess är han en av dessa vänner som tillhör min ”själsliga familj” och jag kan inte nog beskriva hur lycklig jag är över att vara hos honom idag och ha fått möjlighet att lära känna hans eget teaterhus, La caja mágica”, och hans ensemble ”Atacados por el arte”.