Arica

I morse kom vi fram till Arica, vår sista stad i Chile. Imorgon åker vi tåg till den sydperuanska staden Tacna och därifrån flyger vi till Lima.

Det lilla vi har sett av Arica imponerar föga, tyvärr. Stränderna är hyper-smutsiga, liksom stan. För inte så länge sen regnade det mycket kraftigt vilket orsakade stora översvämningar. Både bilar och hus flöt omkring, vilket en ser spår av vid stränderna.

En sak som vi fann anmärkningsvärd är att vanliga lunchrestauranger inte serverar alkohol.

Här bodde vi bara en natt på hostal (vandrarhem) Ostello Amadeus. Det kostade ca 400 kr och vi hade ett rum med dubbelsäng och delat badrum. Rummet var rent, sängen bekväm, men det fanns ingen luft! Rummet låg i en korridor utan fönster utåt, sån det hjälpte inte mycket att ha rummets fönster öppet. Det var varmt och kvavt och vi tillbringade tiden på vandrarhemmet mest på terrassen där frukosten intogs, som hade en fantastisk utsikt över Arica. Wi-fin fungerade ovanligt bra, så jag passade på att uppdatera bloggen.

Efter frukosten gick vi ut på stan för att ordna resebiljetterna till Tacna i södra Peru, dit vi måste ta oss dagen efter för att flyga till Lima och påbörja resans FAS 3!!! Så spännande!

San Pedro de Atacama

Atacamaöknen är ett mycket nederbördsfattigt ökenområde med kallt klimat i norra Chile mellan Stilla havet i väster och Anderna i öster. Öknen, som är relativt bergig, är ca 1000 km lång från norr till söder. Källa: Wikipedia.

Här har vi hängt med La Ceci, en hjärtevän som vi inte hade sett på 25 år. Det blev långa kvällar med vin och minnen som värmde hjärtat!

El Valle del Elqui-ren magi- En español más abajo!

Vi åkte buss mellan Santiago och La Serena. Biljetten kostade runt 300 Sek/pers och vi väljer alltid kategorin ”coche cama”, vilket innebär att det går att fälla ner sätena så pass att det är väldigt bekvämt att sova. Vi har bara åkt buss sen resan började, så vi har hunnit testa de flesta bolagen, och ingen har hittills haft säten som går att fälla ner helt så att de blir en rak säng, men det är väldigt bekvämt ändå. Viktigt att tänka på är att en får lite kex och läsk på sin höjd under resan, så folk har med sig mat och dryck. Vissa bolag serverar middag och frukost men bara på resor som avgår vid specifika tider, det behöver kollas upp med varje bolag. Toaletterna på bussarna är rent av vidriga och (om det finns) toapapper finns bara i början av resan, så ta med dig. I stort, tycker vi ändå att det är värt att åka buss eftersom en ser väldigt mycket landskap, det är bekvämt, billigt och miljövänligt.
Vi är ytterst försiktiga med ryggsäckar och bagage, lämnar aldrig en väska utan uppsikt eller på en stol bredvid om vi sitter och äter, t.ex. och vi har inte haft problem stölder eller sett att någon annan har haft det heller.

När vi kom till La Serena tog vi en taxi till vandrarhemmet El Croata, där vi övernattade. Dagen efter tog vi en lämnade vi väskorna i förvar på bussterminalen och tog en lång promenad till stället där vi hade reserverat en hyrbil. Det blev en lååååååång promenad kan jag tala om för er. Jag, som är van att förlita mig på Google Maps är inte riktigt van att inte hitta dit jag vill. Men vi är i Latinamerika, och saker och ting är inte enkla! Adresserna stämmer, men det är svårt att hitta gatunumren och rätt vad det är så börjar numreringen om på en och samma gata, fast med en nolla före! För att göra en lång historia kort: efter ca tre kilometers letande fram och tillbaka hittade vi till vår hyrbil, åkte till vandrarhemmet för att checka ut och hämta packningen och for iväg till Vicuña, en liten stad i Valle del Elqui där vi bodde i tre nätter. Därifrån åkte vi de olika ”rutter” vi ville följa, t.ex. den i Gabriela Mistrals spår, Pisco-rutten och stjärnobservatorierutten. Bilder och mer info nedan.

Coquimbo, på väg till La Serena- Coquimbo, camino a La Serena.

El Valle del Elqui-Magia pura

Viajamos en bus desde Santiago a La Serena. El viaje duró toda una noche y salió al rededor de 35.000 pesos/persona. Se viaja muy cómodamente en los choche-cama, aunguq los baños son de terror y generalmente no hay papel higiénico. De comer no dan prácticamente nada; con suerte una bolsita chiquita con galletitas dulces y un vaso de gaseosa o agua. De todas maneras, a nosostros nos gusta mucho viajar en bus ya que es cómodo, barato y mucho más ecológico que el avión. Aparte, uno va viendo hermosísimos paisajes.

Desde la terminal de La Serena fuimos en taxi hasta el hostal Croata, que hanbíamos reservado a través de Booking.com por unos 48 dólares la noche, inclusive un desayuno simple. A la mañana fuimos caminando a buscar el auto que habíamos reservado por Eurocar y por supuesto, nos costó un mundo encontrarla, aún con la ayuda de Google maps y de Wase, ya que la numeración de las calles de repente se termina en el medio de una cuarda para volver a empezar, pero con un cero al comienzo. En fin, después de caminar como tres kilómetros dimos con el lugar y retiramos una autito mediano con el que partimos hacia Vicuña, donde vivimos mientras recorrimos el Valle del Elqui.

Vicuña es un pueblito encantador, limpio y de gente súper amable . Allí paramos en el hostal Las Delicias, donde también pagamos unos 50 dólares por una habitación con cama doble y baño privado. Caluroso, pero cómodo.

El primer día en el valle saslimos a pasear por Vicuña, Nacho se compró un collar de cuero en la plaza del pueblo y charlamos con algunos artesanos. Después fuimos al museo de Gabriela Mistral, donde yo me emocioné muchísimo. Gabriela nació en un pueblo cercano a Vicuña que se llama Montegrande y que vivitamos el segundo día de nuestra estadía. Ahí está su casa natal, donde su hermana tenía una escuelota a la cual Gabriela fue hasta sus 12 años. Abajo van a ver las fotos. Cuando su hermana no tuvo más que enseñarle, Gabriela siguió suus estudios en La Serena y fue maestra muchos años de su vida. Amó su profesión y muchos de sus textos hablan de la importancia de la educación. Sus palabras me llegaron al alma, y no veo la hora de leer sus libros.

En las fotos de su mausoleo y en algún texto que fotografiamos, van a ver el nombre Yin Yin. Yin Yin fue un amado sobrino de Gabriela que se suicidó a los 17 años, dos años antes de que a la autora se le otorgase el premio nobel de literatura.

También visitamos dos pisqueras artesanales, la de Doña Josefa y Los nichos. La primera fue la qeu más nos gustó por ser de produción totalemente manufacturada y estar en un lugar hermosísimo, muy bien cuidado, con cabañas para alquilar y con acceso al río. Todo un tema actualmente en Chile! Cuando estabamos en Puerto Montt, se viraliz´un video donde un terrateniente echaba de muy mala manera a una gente que estaba en la playa que lindeaba sus terrenos. Acáa existe una ley que dice que las playas y los ríos son de bien público y que por lo tanto, si alguien tienen un camino con acceso a ellos, debe permitir el paso. Lamentablemente, muy pocoa gente respeta la ley y cerca sus terrenos,haciendo imposible llegar a las costas, argumentando que la gente ensucia y destruye el lugar.

Esto pasa también en el Valle del Elqui; pero como nosotros íbamos bien informados, directamente nos dirijimos al camåing Cochihuaz, como nos había recomendado un amigo, y pedimos pasar al río. Tuvimos qu argumentar un buen rato, pero nos dejaron pasar y nos dimos un baño frío, pero espectacular!

Camping Cochihuaz
Río Cochihuaz

Valparaíso & Viña del Mar

Oj, oj, oj vad det är häftigt att få se Valparaiso igen! Den här staden är något alldeles extra. Husen, i alla färger och format, ser ut att hänga från bergen på närmast mirakulösa sätt! Gatumålningarna vittnar om konstnärliga talanger och socialt engagemang vart du än tittar, maten doftar hav och krogarna tävlar om att ha den bästaste pisco sour. Lyxiga byggnader varvas med ruckel som hotar att rasa ner när som helst. Och dessa gatumålningar sen!

Att åka ”la micro”, dvs. bussar som är något mindre än de vi har i Sverige, kostar allt mellan 300 och 700 pesos (mellan 5 och 10 SEK), beroende på om du åker inom närområdet eller en längre sträcka, och det är GARANTERAT ett äventyr varje gång. De åker oftast ganska snabbt och man undrar hur de klarar av att hänga med i Valparaisos alla svängar. Det går också att åka Troley (spårvagn) eller ”colectivo”. Det senaste är en taxi med en fast rutt som en delar med andra resenärer och var och en betalar en fast avgift (runt 600-700 pesos (9- 10 SEK). Det finns också ”metro” (tunnelbana” och ”tren” (pendeltåg) och alla transportmedel är ganska billiga. tågsystemet är som i Sverige, med fasta avgångstider (och det funkar bra, till skillnad från hemma!).

Gatuförsäljare är mycket vanliga och du kan räkna med att få höra någon sjunga, trolla, spela något instrument eller kränga allt möjligt – från vatten och glass till galgar, plåster, godis, mm. – på både tåg och bussar.

Qué maravilla volver a Valparaíso! Ciudad única de casas casi colgantes de colores y variadas formas. Con agotadoras subidas y bajadas, pintorescos ascensores, retaurantes que huelen a mar y pisco sour y caca de perro en todas las calles (igual que Buenos Aires). Viajar en ”la micro” es toda una aventura a la cual uno espera sobrevivir :-). Sus gentes amables, lindas, desparejas, locas y para qué hablar de su arte callejero….

Àgila Sur, utanför Santiago de Chile- Àgila Sur, afuera de Santiago.

Vi anlände med buss från Puerto Montt för två dagar sedan. Vi klev av bussen ungefär 60 km innan terminalen och , trots att vi hade sagt till flera gånger vilken hållplats vi vill bli släppta på, hamnade vi fel. Det var ingen större skada eftersom vi hade tillgång till sociala medier, så efter att ha väntat på vän Marco en stund, kontaktade vi honom och fick då reda på att han stod en hållplats längre bort. Som sagt, det tog kortare tid för honom att nå fram än det tog för oss att gå över till andra sidan motorvägen.

Hans fantastiska hem ligger på berget, och nr vi kom fram efter en hel del guppande, möttes vi av hans hundar och Helena. Resten av den dagen tillbringade vi med att lära känna Helena, huset och Lupita (favorithunden), bada i poolen, gå igenom gamla minnen, äta och dricka gott.

Här får ni se bilder på huset:


Casa de Marco y Helena, Condominio Natural Águila Sur.

Al llegar a Santiago desde Puerto Montt, nos estaba esperando Marco. Teníamos que bajar del bus 60 km antes de llegar a la terminal, cosa que habíamos hablado con el auxiliar del bus desde que comenzó nuestro viaje, pero resultó que nos habían dejado una estación antes de lo previsto. Por suerte, teníamos acceso a las redes sociales desde el único teléfono que nos queda, ya que el de Nacho quedó en un colecivo bonaerense, así es que nos pudimos comunicar para cercionarnos de si estábamos en el lugar acordado o no. Al descubrir que no, tardamos más Nacho y yo en cruzar la carretera por la la pasarela de lo que tardó Marco en llegar hasta nuestro parada.

Al llegar a la casa, en la ladera de la montaña, nos recibieron varios perritos. Helena también estaba en la casa, así que tuvimos el gusto de conocerla después de muchos años. Pasamos el día charlando, bañándonos en la pileta, conociéndonos y comiendo y bebiendo cosas ricas.

Castro, Chiloé

Färjan från Puerto Montt-
El ferri desde Puerto Montt
El hotel
Hotellet
Vy från rummet
Vistas desde la habitación
Väg till rummet ?
Camino a la habitación
Rummet
La habitación
Lunch i El Mercadito. Rekommenderas!
Almuerzo en El Mercadito. Exvelente!
Merluza con puré de manzanas y ”chilenita”
Trucha
Espresso
Taca-taca
Marea baja ?
Ebb och flod ?

Chau Argentina, hola Chile!

Nu har vi lämnat Argentina och åkt buss till Chile. Vi köpte resan med Transaustral. Den kostade 125 sek per person och resan tog 8 timmar (den beräknades ta ca 5). Bussen var bekväm men en får inget att äta.

Väl i Puerto Montt väntade en väns familj på oss. Vi blev hämtade vid bussterminalen, skjutsade hem för att lämna bagaget och sen vidare till en annan tía (faster) för att inta en fantastisk middag med väntande tía och tíos. Fantastisk mottagning. Nya äventyr väntar imorgon.

Hoy dejamos Argentina y vinimos a Chile en omnibus desde Bariloche. Viajamos por la empresa Transaustral por 500 pesos argentinos (125 kr). El viaje fue cómodo aunque es necesario pensar en q no te dan nada de comer y tardamos 8 horas en llegar en vez de las 5 estimadas por la compañía.

El tramo recorrido es de unos paisajes hermosos.

En Puerto Montt nos esperaba Marcel y la familia de Claudio. Dejamos las mochilas en casa de Ariela y seguimos viaje a cenar donde Tita. Comimos y bebimos como dioses junto a tías y tíos Salas y nos vinimos a descansar para nuevas aventuras mañana.