El Valle del Elqui-ren magi- En español más abajo!

Vi åkte buss mellan Santiago och La Serena. Biljetten kostade runt 300 Sek/pers och vi väljer alltid kategorin ”coche cama”, vilket innebär att det går att fälla ner sätena så pass att det är väldigt bekvämt att sova. Vi har bara åkt buss sen resan började, så vi har hunnit testa de flesta bolagen, och ingen har hittills haft säten som går att fälla ner helt så att de blir en rak säng, men det är väldigt bekvämt ändå. Viktigt att tänka på är att en får lite kex och läsk på sin höjd under resan, så folk har med sig mat och dryck. Vissa bolag serverar middag och frukost men bara på resor som avgår vid specifika tider, det behöver kollas upp med varje bolag. Toaletterna på bussarna är rent av vidriga och (om det finns) toapapper finns bara i början av resan, så ta med dig. I stort, tycker vi ändå att det är värt att åka buss eftersom en ser väldigt mycket landskap, det är bekvämt, billigt och miljövänligt.
Vi är ytterst försiktiga med ryggsäckar och bagage, lämnar aldrig en väska utan uppsikt eller på en stol bredvid om vi sitter och äter, t.ex. och vi har inte haft problem stölder eller sett att någon annan har haft det heller.

När vi kom till La Serena tog vi en taxi till vandrarhemmet El Croata, där vi övernattade. Dagen efter tog vi en lämnade vi väskorna i förvar på bussterminalen och tog en lång promenad till stället där vi hade reserverat en hyrbil. Det blev en lååååååång promenad kan jag tala om för er. Jag, som är van att förlita mig på Google Maps är inte riktigt van att inte hitta dit jag vill. Men vi är i Latinamerika, och saker och ting är inte enkla! Adresserna stämmer, men det är svårt att hitta gatunumren och rätt vad det är så börjar numreringen om på en och samma gata, fast med en nolla före! För att göra en lång historia kort: efter ca tre kilometers letande fram och tillbaka hittade vi till vår hyrbil, åkte till vandrarhemmet för att checka ut och hämta packningen och for iväg till Vicuña, en liten stad i Valle del Elqui där vi bodde i tre nätter. Därifrån åkte vi de olika ”rutter” vi ville följa, t.ex. den i Gabriela Mistrals spår, Pisco-rutten och stjärnobservatorierutten. Bilder och mer info nedan.

Coquimbo, på väg till La Serena- Coquimbo, camino a La Serena.

El Valle del Elqui-Magia pura

Viajamos en bus desde Santiago a La Serena. El viaje duró toda una noche y salió al rededor de 35.000 pesos/persona. Se viaja muy cómodamente en los choche-cama, aunguq los baños son de terror y generalmente no hay papel higiénico. De comer no dan prácticamente nada; con suerte una bolsita chiquita con galletitas dulces y un vaso de gaseosa o agua. De todas maneras, a nosostros nos gusta mucho viajar en bus ya que es cómodo, barato y mucho más ecológico que el avión. Aparte, uno va viendo hermosísimos paisajes.

Desde la terminal de La Serena fuimos en taxi hasta el hostal Croata, que hanbíamos reservado a través de Booking.com por unos 48 dólares la noche, inclusive un desayuno simple. A la mañana fuimos caminando a buscar el auto que habíamos reservado por Eurocar y por supuesto, nos costó un mundo encontrarla, aún con la ayuda de Google maps y de Wase, ya que la numeración de las calles de repente se termina en el medio de una cuarda para volver a empezar, pero con un cero al comienzo. En fin, después de caminar como tres kilómetros dimos con el lugar y retiramos una autito mediano con el que partimos hacia Vicuña, donde vivimos mientras recorrimos el Valle del Elqui.

Vicuña es un pueblito encantador, limpio y de gente súper amable . Allí paramos en el hostal Las Delicias, donde también pagamos unos 50 dólares por una habitación con cama doble y baño privado. Caluroso, pero cómodo.

El primer día en el valle saslimos a pasear por Vicuña, Nacho se compró un collar de cuero en la plaza del pueblo y charlamos con algunos artesanos. Después fuimos al museo de Gabriela Mistral, donde yo me emocioné muchísimo. Gabriela nació en un pueblo cercano a Vicuña que se llama Montegrande y que vivitamos el segundo día de nuestra estadía. Ahí está su casa natal, donde su hermana tenía una escuelota a la cual Gabriela fue hasta sus 12 años. Abajo van a ver las fotos. Cuando su hermana no tuvo más que enseñarle, Gabriela siguió suus estudios en La Serena y fue maestra muchos años de su vida. Amó su profesión y muchos de sus textos hablan de la importancia de la educación. Sus palabras me llegaron al alma, y no veo la hora de leer sus libros.

En las fotos de su mausoleo y en algún texto que fotografiamos, van a ver el nombre Yin Yin. Yin Yin fue un amado sobrino de Gabriela que se suicidó a los 17 años, dos años antes de que a la autora se le otorgase el premio nobel de literatura.

También visitamos dos pisqueras artesanales, la de Doña Josefa y Los nichos. La primera fue la qeu más nos gustó por ser de produción totalemente manufacturada y estar en un lugar hermosísimo, muy bien cuidado, con cabañas para alquilar y con acceso al río. Todo un tema actualmente en Chile! Cuando estabamos en Puerto Montt, se viraliz´un video donde un terrateniente echaba de muy mala manera a una gente que estaba en la playa que lindeaba sus terrenos. Acáa existe una ley que dice que las playas y los ríos son de bien público y que por lo tanto, si alguien tienen un camino con acceso a ellos, debe permitir el paso. Lamentablemente, muy pocoa gente respeta la ley y cerca sus terrenos,haciendo imposible llegar a las costas, argumentando que la gente ensucia y destruye el lugar.

Esto pasa también en el Valle del Elqui; pero como nosotros íbamos bien informados, directamente nos dirijimos al camåing Cochihuaz, como nos había recomendado un amigo, y pedimos pasar al río. Tuvimos qu argumentar un buen rato, pero nos dejaron pasar y nos dimos un baño frío, pero espectacular!

Camping Cochihuaz
Río Cochihuaz

Valparaíso & Viña del Mar

Oj, oj, oj vad det är häftigt att få se Valparaiso igen! Den här staden är något alldeles extra. Husen, i alla färger och format, ser ut att hänga från bergen på närmast mirakulösa sätt! Gatumålningarna vittnar om konstnärliga talanger och socialt engagemang vart du än tittar, maten doftar hav och krogarna tävlar om att ha den bästaste pisco sour. Lyxiga byggnader varvas med ruckel som hotar att rasa ner när som helst. Och dessa gatumålningar sen!

Att åka ”la micro”, dvs. bussar som är något mindre än de vi har i Sverige, kostar allt mellan 300 och 700 pesos (mellan 5 och 10 SEK), beroende på om du åker inom närområdet eller en längre sträcka, och det är GARANTERAT ett äventyr varje gång. De åker oftast ganska snabbt och man undrar hur de klarar av att hänga med i Valparaisos alla svängar. Det går också att åka Troley (spårvagn) eller ”colectivo”. Det senaste är en taxi med en fast rutt som en delar med andra resenärer och var och en betalar en fast avgift (runt 600-700 pesos (9- 10 SEK). Det finns också ”metro” (tunnelbana” och ”tren” (pendeltåg) och alla transportmedel är ganska billiga. tågsystemet är som i Sverige, med fasta avgångstider (och det funkar bra, till skillnad från hemma!).

Gatuförsäljare är mycket vanliga och du kan räkna med att få höra någon sjunga, trolla, spela något instrument eller kränga allt möjligt – från vatten och glass till galgar, plåster, godis, mm. – på både tåg och bussar.

Qué maravilla volver a Valparaíso! Ciudad única de casas casi colgantes de colores y variadas formas. Con agotadoras subidas y bajadas, pintorescos ascensores, retaurantes que huelen a mar y pisco sour y caca de perro en todas las calles (igual que Buenos Aires). Viajar en ”la micro” es toda una aventura a la cual uno espera sobrevivir :-). Sus gentes amables, lindas, desparejas, locas y para qué hablar de su arte callejero….

Àgila Sur, utanför Santiago de Chile- Àgila Sur, afuera de Santiago.

Vi anlände med buss från Puerto Montt för två dagar sedan. Vi klev av bussen ungefär 60 km innan terminalen och , trots att vi hade sagt till flera gånger vilken hållplats vi vill bli släppta på, hamnade vi fel. Det var ingen större skada eftersom vi hade tillgång till sociala medier, så efter att ha väntat på vän Marco en stund, kontaktade vi honom och fick då reda på att han stod en hållplats längre bort. Som sagt, det tog kortare tid för honom att nå fram än det tog för oss att gå över till andra sidan motorvägen.

Hans fantastiska hem ligger på berget, och nr vi kom fram efter en hel del guppande, möttes vi av hans hundar och Helena. Resten av den dagen tillbringade vi med att lära känna Helena, huset och Lupita (favorithunden), bada i poolen, gå igenom gamla minnen, äta och dricka gott.

Här får ni se bilder på huset:


Casa de Marco y Helena, Condominio Natural Águila Sur.

Al llegar a Santiago desde Puerto Montt, nos estaba esperando Marco. Teníamos que bajar del bus 60 km antes de llegar a la terminal, cosa que habíamos hablado con el auxiliar del bus desde que comenzó nuestro viaje, pero resultó que nos habían dejado una estación antes de lo previsto. Por suerte, teníamos acceso a las redes sociales desde el único teléfono que nos queda, ya que el de Nacho quedó en un colecivo bonaerense, así es que nos pudimos comunicar para cercionarnos de si estábamos en el lugar acordado o no. Al descubrir que no, tardamos más Nacho y yo en cruzar la carretera por la la pasarela de lo que tardó Marco en llegar hasta nuestro parada.

Al llegar a la casa, en la ladera de la montaña, nos recibieron varios perritos. Helena también estaba en la casa, así que tuvimos el gusto de conocerla después de muchos años. Pasamos el día charlando, bañándonos en la pileta, conociéndonos y comiendo y bebiendo cosas ricas.

Castro, Chiloé

Färjan från Puerto Montt-
El ferri desde Puerto Montt
El hotel
Hotellet
Vy från rummet
Vistas desde la habitación
Väg till rummet ?
Camino a la habitación
Rummet
La habitación
Lunch i El Mercadito. Rekommenderas!
Almuerzo en El Mercadito. Exvelente!
Merluza con puré de manzanas y ”chilenita”
Trucha
Espresso
Taca-taca
Marea baja ?
Ebb och flod ?

Reflexioner kring fas 1- På spanska längre ner.

Nu, dagen innan vi lämnar Santiago, dagarna efter att vi har mist en livskamrat till cancern och en familjemedlem till diabetes, känns vår resa ännu viktigare än under tiden vi planerade och drömde den.

Så här långt, efter dryga två månader, har en del viktiga livscykler slutits. Till att börja med är det alltid ett äventyr att tillbringa ledig tid med dotter och barnbarn. Vi har saknat sonen, som inte följde med, smärtsamt mycket 🙁

Med våra barns goda minnen måste jag säga att barnbarnet är en delikatess för våra hjärtan. Bara att tänka på henne målar ett leende i våra anleten! Vi kallar henne ”lilla solen” och hon gör oss lyckliga. Och utmattade. Vilken energi ungen har!

Men de cykler jag talar om handlar om annat. Det första var att gå igenom min brors (Ale) saker efter hans bortgång för fyra år sen. Hans före detta fru, Laura, som bor i Mar del Plata med sin nya man, hade lagt undan alla hans anteckningsböcker, favoritskjortor och fotbollströjor till oss så Nacho och jag tillbringade en förmiddag med att läsa hans texter (han var en begåvad skribent), gå igenom hans fotoalbum, dela anekdoter med Laura och Florencio (Lauras nuvarande man), minnas honom, gråta honom och slutligen dricka Ales sista flaska champagne. Bokstavligt talat.

Väl i Buenos Aires besökte vi hans grav tillsammans med en väninna som han hade haft hela livet men som jag aldrig tidigare träffat. Vi fick kontakt genom FB och hon bad att få följa med till graven. Jag tänkte att det skulle kännas märkligt att dela upplevelsen med en främling och föreslog att vi skulle ses någon annanstans för en fika, men hon insisterade, jag gav med mig, och det hela blev en mäktig händelse. Mina känslor åkte berg-och-dalbana under den dryga timman vi var framför graven och hon, Susanita (som Ale kallade henne) bidrog med sin blotta närvaro med en känsla av att ha en bit av Ale med oss där. Som om han också stod och rensade ogräs från den enorma aloe-plantan som täckte halva graven. Vi gick därifrån leendes, tillsammans under Buenos Aires stekande sol och det var fint.

En annan händelse, kanske betydelselös vid första ögonkastet men som illustrerar en del av den verklighet vi har varit del av under resan var följande: Vi gjorde ett inlägg i något social medel med bilder på och kommentarer om en dag då vi åt på en god köttrestaurang och sen mötte bekanta som bjöd oss till en annan restaurang där en pojkvän är chef. Inte chef som i ”boss” utan chef som i ”Le chef”. Anyway, han konstruerade en fantastisk dessert bara för oss och hans sommeliers bjöd på goda viner. Som ni säkert förstår är det här saker som inte händer oss varje dag och vi njöt av den kvällen med mycket skratt och gott sällskap.

När vi publicerade bilder och kommentarer kring kvällen gjorde en bekant ett inlägg där vi blev ombedda att även visa ”verklighetens andra sida” i dagens Argentina och där det påtalades att ”alla har inte möjligheter till såna upplevelser” nämligen. Vi är båda ytterst medvetna om vad som händer i Argentina, till skillnad från majoriteten av världens medborgare, eftersom de nyheter som når ut inte speglar verkligheten på mils avstånd. Att vi har sparat pengar i över ett år och lever nu på dessa besparingar är ett val som vi gör, precis som någon annan kanske väljer att spara pengar, köpa sig en bostad, en bil eller spendera sina förvärvade inkomster på mat, kläder eller onlinespel. Inte vet jag. Nacho och jag har inga fastigheter, mark, lägenheter eller andra materiella egendomar. Beslutet att göra den här drömresan kom efter att jag hade gått igenom en jobbig period gällande hälsan och insåg att en måste göra saker när en kan och har ork och lust att göra dem. Att vi inte publicerar inlägg med all misär vi ser betyder inte att vi inte SER den eller att vi inte BRYR oss utan vi tycker inte att det är etiskt att göra så. Vi publicerar saker som vi vill dela med oss av till våra vänner, som vet vilka personer vi är och som vet att vi dagligen kämpar för att skapa medvetande om sociala orättvisor.

Så den kommentaren gjorde att jag omvärderade saker och ting. Det må verka som att jag vill försvara mig, vilket inte är fallet. Däremot vill jag poängtera att ingen har rätt att döma andras val. Naturligtvis är vi alla fria att tycka vad vi vill om andra, men jag accepterar inte cyniska kommentarer från en ”vän”. Så, gott folk, det har varit lärorikt om än en något tråkig upplevelse.

En kusin till min mamma, Cali, gick också bort i cancer (j-vla sjukdom!!!) relativt nyligen och vi fick förmånen att umgås med hans dotter, barnbarn och livskamrat. Cali var musiker och central gestalt i mina barndomsminnen. Jag kommer alltid att sakna hans röst och det varmaste leendet jag har mött. Ett leende där blicken ingår, ni vet…

I Neuquén hängde vi med en käääääär vän, en teatermänniska uti fingerspetsarna som alltid kommer att vara en del av mitt ”teaterjag”. Hos Jorge blev det mycket mate, många minnen och mycket uppdateringar kring gemensamma bekanta. Tillsammans gjorde vi det enda besöket som Nacho och jag hann med på Buenos Aires Internationella teaterfestival, FIBA, som jag har berättat om i tidigare inlägg. Vi lärde känna hans fantastiska hem och magiska teaterhus- LA CAJA MÁGICA. Vi fick se en repetition av hans egenskrivna pjäs om att åldras, med skådespelare och marionetter för vuxna.  Vi fick vara mycket med hans fantastiska dotter Nina. Och vi njöt av hans hem.

Sen åkte vi till Bariloche, sista anhalten i Argentina innan Chile.

REFLEXIONES SOBRE LA FASE 1

Hoy, el día antes de dejar Santiago, días después de haber perdido a una amiga del alma al cáncer y un miembro de la familia a la diabetes, nuestro viaje parece aún más importante que mientras lo planeábamos y soñábamos.

Hasta ahora, después de poco más de dos meses, se han cerrado ciclos de vida importantes. Para empezar, siempre es una aventura pasar tiempo libre con hijxs y nietxs. Hemos echado dolorosamente de menos a Jann, nuetro hijo, que no vino 🙁

Sobre nuestra nieta, debo decir que es un manjar para nuestros corazones. ¡El solo pensar en ella nos dibuja una sonrisa en la cara! La llamamos ”el solcito” y nos hace felices. Y agotados. ¡Es una fuente de energía inagotable!!

Pero los ciclos de los que hablo son otros. El primero fue revisar las cosas de mi hermano (Ale) después de su muerte hace cuatro años. Su ex esposa, Laura, que vive en Mar del Plata con su compañero Florencio, había guardado todos sus cuadernos, camisas favoritas y camisetas de fútbol, ​​así que Nacho y yo pasamos una mañana leyendo sus texto, pensaminetos, cálculos de proyectos, reflexiones y monólogos internos (era un escritor talentoso). Miramos sus  álbumes de fotos, compartimos anécdotas con Laura y Florencio, lo recordamos, lo lloramos y finalmente nos tomamos su última botella de champaña. Literalmente.

Una vez en Buenos Aires, visitamos su tumba con una amiga que había tenido toda su vida, pero nunca habíamos conocido. Nos pusimos en contacto a través de FB y pidió acompañarnos a la tumba. Pensé que sería incómodo compartir la experiencia con una extraña, por lo que sugerí que nos viéramos en otro lugar para tomar un café, pero ella insistió. Me rendí y resultó ser una experiencia emponderante. Yo no sabía qué me iba a pasar cuando llegara y mis emociones se comportaron como un carro de la montaña rusa durante la hora y pico que estuvimos frente a la tumba. Pasaba del llanto a la risa, de la bronca a la resignación en décimas de segundo y ella, Susanita (así la llamaba Ale), contribuyó con su mera presencia con una sensación de tener un pedazo de Ale ahí, con nosotros. Como si también estuviera sacando malesas de la enorme planta de aloe que cubría la mitad de la tumba. Nos fuimos de allí los tres, caminando y riendo, juntos bajo el ardiente sol bonaerense, y todo estuvo bien.

 Otro evento, quizás sin sentido a primera vista pero que ilustra parte de la realidad de la que hemos sido parte durante el viaje, fue el siguiente: un día en que comimos en un buen restaurante de carne y luego nos encontramos con amigos. Entre ellos había una fantástica muralista que es novia de un chef (no jefe, sina chef como en ”Le chef”) y nos llevó a su restaurant para que lo conociéramos. Al llegar, él diseñó un postre fantástico solo para nosotros y sus sommeliers nos dieron a degustar vinos argentinos de diferentes bodegas y caráter. Como el lector comprenderá, estas no son cosas que nos suceden todos los días y disfrutamos de esa noche, llena de exquisiteces, mucha risa y muy buena compañía.

Cuando publicamos fotos y comentarios sobre estas vivencias, unx “amigx” hizo un post en el que se nos pidió que mostráramos ”el otro lado de la realidad” en la Argentina de hoy y donde se nos reprochó que ”no todos tienen la oportunidad de vivir tales experiencias”. Tanto Nacho como yo somos muy conscientes de lo que está sucediendo en Argentina, a diferencia de la mayor parte de los ciudadanos del mundo, dado que las noticias que llegan no reflejan la realidade. El hecho de que hayamos ahorrado dinero durante más de un año y ahora estemos viviendo lo relatado con esos ahorros es una elección al igual que otras que la gente hace, como ahorrar dinero, tener una casa para vivienda y otra para vacaciones, tener terrenos, comprer un auto o gastar sus ingresos en alimentos, ropa o en apuestas a los caballos.

A lo que voy, es que Nacho y yo no tenemos ni terrenos, ni apartamentos, ni otras propiedades. La decisión de hacer este viaje de ensueño se produjo después pasar por un período difícil con respecto a la salud y darnos cuenta de que uno debe hacer las cosas cuando puede y tiene la fuerza para y ​​el deseo de hacerlas. El hecho de que no hagamos publicaciones de toda la miseria e injusticias que vemos no significa que no la VEAMOS o que no nos IMPORTE sino que no nos parece ético hacerlo. Publicamos lo que queremos compartir- que es mucho menos que TODO lo que vivimos- con nuestros amigos, quienes saben lo que somos, que luchamos diariamente por crear conciencia sobre la injusticia social y vivimos enseñando a nuevas generaciones a pensar. Y que ahora estamos en un viaje muy especial que merecemos disfrutar.

Así que ese comentario me hizo reevaluar muchas cosas. Si parezco estar defendiéndome, les aseguro que no es el caso. Sin embargo, me parece impoprtante señalar que nadie tiene derecho a juzgar las elecciones ajenas.  Por supuesto, cada uno es libre de pensar lo que quiera de los demás, pero la madurez enseña que no es necesario decir todo lo que se piensa. Aprendí que la vida en más agradable y fácil sin comentarios cínicos de ”amigxs”. En definitiva, este es el banal relato de una experiencia un poco triste, pero muy educativa.

 Un primo de mi madre, Cali, también falleció de cáncer (¡enfermedad de m—da!) hace relativamente poco  y tuvimos el privilegio de socializar con su hija, nietos y compañera de vida. Cali era músico y fue muy importante para mis años de infancia. Siempre extrañaré su voz y la sonrisa más cálida que jamás he visto. Esas sonrisas que también involucran a los ojos, ¿viste…?

En Neuquén nos rencontramos con un queridísimo amigo, un hombre de teatro hasta el último pelo de la cabeza que siempre será parte de mi ”yo teatral”. Con Jorge tomamos muchos mates con miel, compartimos lindos recuerdo y nos pusimos al día chuzmeando sobre amigos comunes. Juntos hicimos la única visita a la que Nacho y yo pudimos asistir en el Festival Internacional de Teatro de Buenos Aires, FIBA, del que hablé en publicaciones anteriores. Conocimos y disfrutamos de su increíble casa y su espléndido teatro, LA CAJA MÁGICA. Pudimos ver un ensayo de su propia obra sobre el envejecimiento, con actores y títeres para adultos. Y disfrutamos muchísimo compartiendo con su increíble hija, Nina.

De ahí partimos a Bariloche, última estancia en Argentina antes de Chile.

Curanto och bad vid fötterna till tre vulkaner-Curanto y baño a los pies de tres volcanes.

Dagen i Frutillar idag vär nästan omöjlig att beskriva.

Vi gick upp strax före kl. 9 i morse och åt frukost hemma. Ariel hade dukat färdigt när vi gick upp och jag, son.hade tänkt dricka endast mate till frukost (kilona bara rusar iväg) hade inte hjärta nog att inte sätta mig till bords och äta av allt det goda. Efteråt väntade en biltur runt Puerto Montt i bilen och kl. 12 skulle vi infinna oss i El Frutillar för lunch hemma hos Lorena och Juan Carlos.

Efter några turer kom vi fram till det sagolika stället ni ser bilder på nedan och en curanto som vi bara hade hört talas om och som nu låg framför oss i sin bästa version! Curanto är en gryta bestående av skaldjur, kött, rökta korvar och grönsaker som förr i tiden tillagades i en grop i jorden, uppvärmd med heta stenar. Numera tillagas rätten i en jättelik gryta. Vi var 11 personer till bords och curanton var en sann kulinarisk upplevelse.

Efter en lång pratstund och genomgång av familjens fotoalbum gick vi ner till stranden för att ta ett dopp. Det blåste ganska kallt, men det var varmt i vattnet och vilken utsikt!! Att bada nedanför tre imponerande vulkaner är någon en inte gör varje dag…

När vi kom tillbaka till huset var det dukat för ”once” (mellanmål) med en mängd godsaker, bl. annat en del tyska kakor! Sen åkte vi hemåt, efter en rundtur i omgivningarna.

Cuando llegamos de Bariloche a Puerto Montt, nos estaban esperando Marcel y Gustavo en la terminal de buses. Nos llevaron a casa de nuestros anfitriones, Ariel y Juvenal, para dejar el equipaje y salinos hacia la casa de Margarita (Tita), donde nos esperaban con una riquísima cena. Allí también estaba Lucho, hermado de Gustavo, Tita y Ariela, así es que conocimos a la familia, encantadora! Después de cenar dimos una vuelta en coche por Puerto Montt y nos fuimos a casa a dormir. Ya estábamos invitados a casa de Lorena y Juan Carlos para almorzar el día siguiente. Allí conocimos a otros integrantes de la familia, por ejemplo a Mónica y Lorena, hijas de Tita, a Lily y Kristel (hijas de Lorena), Axel (hijo de Mónica).

De almuerzo, nos esperaba un curanto delicioso en un lugar precioso, desde donde se ven los tres volcanes Osorno, Calbuco y Puntilludo.

Después de almorzar, vimos álbumes de fotos familiares, compartimos recuerdos y anécdotas y después bajamos (un grupo de valientes) a la playa a darnos un baño alos pies de los volcanes. Corría viento frío, pero el agua estaba exquisita.

Al vilver al quincho, nos esperaba una ”once” riquísima, donde pudimos deleitarnos con cújenes típicos de la zona (estilo alemán, por supuesto). Gracias a los anfitriones y a todos loq ue de alguna manera formaron parte de este día por momento inolvidables!

Chau Argentina, hola Chile!

Nu har vi lämnat Argentina och åkt buss till Chile. Vi köpte resan med Transaustral. Den kostade 125 sek per person och resan tog 8 timmar (den beräknades ta ca 5). Bussen var bekväm men en får inget att äta.

Väl i Puerto Montt väntade en väns familj på oss. Vi blev hämtade vid bussterminalen, skjutsade hem för att lämna bagaget och sen vidare till en annan tía (faster) för att inta en fantastisk middag med väntande tía och tíos. Fantastisk mottagning. Nya äventyr väntar imorgon.

Hoy dejamos Argentina y vinimos a Chile en omnibus desde Bariloche. Viajamos por la empresa Transaustral por 500 pesos argentinos (125 kr). El viaje fue cómodo aunque es necesario pensar en q no te dan nada de comer y tardamos 8 horas en llegar en vez de las 5 estimadas por la compañía.

El tramo recorrido es de unos paisajes hermosos.

En Puerto Montt nos esperaba Marcel y la familia de Claudio. Dejamos las mochilas en casa de Ariela y seguimos viaje a cenar donde Tita. Comimos y bebimos como dioses junto a tías y tíos Salas y nos vinimos a descansar para nuevas aventuras mañana.

Naturreservat Los Arrayanes och Isla Victoria. Parque Los Arrayanes e Isla Victoria

Idag gjorde vi en utflykt till två helt magiska ställen i Bariloches omgivningar.

Vi åkte med Modesta Victoria, den äldsta båten som fortfarande navigerar sjön Nahuel Huapi, vars yta är tre gånger Buenos Aires, till parken Los Arrayanes. Arrayanes är ett sorts träd som du kan se bilder på nedan. Heeelt otroligt! Efter en promenad i parken tog vi båten till ön Victoria. Jag har svårt att tro att en kan komma närmare Egen än så. Vattnet var kristallklart, mintfärgat och bara skrek till oss: ni MÅSTE båda!. Så Nacho och jag gick så långt bort från våra reskamrater som möjligt, drog av oss kläderna och hoppade i i underkläder. Underbart!

Vi avslutade resan i Patagonien med en fantastisk middag på El boliche de Alberto. Vi åt grillad lamm, en salld, pommes, ett gott Malbec-vin och två kaffe, allt för hela 330 kr (1300 Ars)!. Missa inte stället om du har vägarna förbi. Obetalbart!

Sista middan i Bariloche.
Última cena de Bariloche

En una de las naves más antiguas que todavía navega el lago Nahuel Huapi, fuimos a visitar el parque de Los Arrayanes y la Isla Victoria. Qué naturaleza imponente! Una verdadera hermosura.

En Isla Victoria, Nacho y yo no pudimos resistir la tentación de bañarnos en esas aguas claras, color menta, así que nos apartamos todo lo que pudimos de la manada, nos sacamos la ropa y nos tiramos al agua en paños menores. Lo bien que hicimos!

Terminamos nuestra estadía en la Patagonia argentina cenando en El Boliche de Alberto, una parrilla que no se puede dejar de visitar si estás por acá. Una MARAVILLA! Cenamos cordero a la parrila, ensalada competa, papas fritas (que ni las tocamos porque las porciones eran enormes), un rico vino Malbec y dos cafés. Todo por el módico precio de 1 300 pesos (325 kr)!

La Caja Mágica- Teater i Cipolletti

Den här underbara teaterlokal byggdes upp av Jorge och sina Atacados por el arte under många år och finansieras genom kursverksamhet inom teater, dans och sång. När vi besökte den repeterade ensemblen en fantastisk föreställning, skriven och regisserad av Jorge Onofri, som har vunnit viktiga teaterpriser i landet och har spelats länge men inte det senaste året. Så nu ska den dammas av och gästspela i Buenos Aires nästa vecka. Om du som läser detta är där, missa inte den. Du kommer inte att se något liknande. Här under ser du några bilder av repetitionen.

repetitionssnutt- ratito de ensayo