Coyoacán & La Casa Azul, Frida Khalos barndomshem
Coyoacán är den stadsdelen i Mexico City där det händer mest. En skulle kunna jämföra det med Södermalm i Stockholm. Här finns det barer, pubar, klubbar, restauranger, marknader, torg, m.m. Här ligger Frida Khalos barndomshem, där hennes liv tog slut och henes aska finns. Där bodde äver Leo Trotski i två år. Diego Riveras studio finns också i Coyoacán. liksom flera stora teatrar, kulturcenter och muséer.Något som besökaren inte bör missa är att äta de berömda quesasdillas och tostadas på marknaden.
Colonia Roma (du kanske känner till området tack vare filmen Roma) är också en Colonia där det finns mycket att göra.
Coyoacáns marknad 
Museets entré-Entrada al museo 
Trotskis tal-Discurso de Trotski 
Estudio de Diego Rivera 
Fridas dödsmask. Mascara mortuoria de Frida 
Fridas aska-Cenizas de Frida 
Första dagen i CDMX- Cuidad de México
Nedan ser du några få bilder från La Alameda Central.
Den här staden är såååå cooool!
Vi åkte buss med ADO Gl från Oaxaca till México (som alla kallar huvudstaden i landet). Resan tog 7 timmar och kostade runt 300 kr/pers. Vi tog en taxi från bussterminalen till vårt vandrarhem (trodde vi, ja) som visade sig vara ett hotell. Vi har kommit fram till att bästa sätten att bo är på vandrarhem, där vi har möjlighet att laga vår egen mat, äta nyttigare och vad vi vill, veta hur maten är rensad och tillagad (för att slippa magsjuka) och spara pengar till roligare saker, t.ex. kulturaktiviteter eller lyxigare rum. Vi har alltid valt egen toalett i rummet och dessutom har vi lärt känna folk, vi har fått massor med bra tips och vi har lärt oss av andra resande, så vi föredrar det framför hotell. Om det inte går att hitta något bra är lägenhet via AIR BnB också ett bra val. Där kan vi sköta vårt hushåll och tvätta kläderna men missar förstås chanserna att umgås med andra.
Så, vi blev besvikna när vi insåg att det var fel uppgifter på Booking.com och jag kontaktade en Airbnb-värd som erbjöd ett rum i ett hus. Vi åkte och tittade på det dagen efter ankomsten till stan och blev väldigt förtjusta i stället eftersom det ligger en tunnelbanehållplats från Coyoacán, som är en av de bästa områdena i stan, där t.ex. Fridas hus ligger. Dessutom är vi de enda gästerna i huset så vi kommer att ha det för oss själva. Tyvärr hann någon boka några dagar under tiden vi åkte hem (utan wi-fi), så vi kan inte flytta dit förrän på torsdag nästa vecka, men vi är glada ändå. Passar på att utforska innerstan, där vi bor nu, ordentligt under tiden.
Igår besökte vi Museo Mural Diego Rivera. Tyvärr var det ”bara” den gigantiska muralmålningen ”Sueño de una tarde dominical en La Alameda Central” som visades eftersom de andra salarna höll på att iordningställas. Men det var absolut värt att gå in ändå. Entrén kostar, liksom på de flesta museerna i stan, 70 pesos/person, dvs. ca 35 Sek; och på söndagar är museerna gratis för alla. OCH lärare kommer in gratis på många. Det finns över 150 muséer i D.F. -Distrito Federal!
Efter museibesöket åt vi lunch för ca 35 kr/pers. i närheten; vi hade redan promenerat run La Alameda Central, men vi ville se El Zócalo, det stora torget som ni säkert har sett på film, så vi tog en promenad som ledde oss genom stans gågata.
Calle peatonal hacia El Zócalo
I El Zócalo var det zapatistisk manifestation. Jag har i tidigare inlägg försökt förklara vad den zapatistiska rörelsen är, så se där om du undra. Det var talare, föräldrar till försvunna och dödade indianer och en tydligen känd musiker vid namn Lengua Alerta som var sååååå bra. Kolla videon nedan:
Sen hoppade vi på en turistbuss för 180 pesos var (ca 90 sek). Turen tog ca två timmar och jag tycker att man får en bra bild av hur staden är organiserad och vilka platser som är viktiga och bör besökas. Alla bilderna nedan är tagna från bussen, tills det började störtregna och vi var tvungna att sätta oss i nedre däck, där en knappt såg ut pga. de igenimmade rutorna.
Trötta, hoppade vi av bussen vid Monumento de la Revolución eftersom vi bor typ 50 meter därifrån. Men vi var hungriga och törstiga och det var fredagkväll. Eftersom vi hade läst att det händer mycket på stans terrasser tänkte vi att vi borde testa en. Vi frågade på första bästa ställe och fick reda på att det var ett event på Terraza Cha Cha Cha, eftersom de firade sitt ettårsjubileum med pompa och ståt och hade hyrt in fem chefs, det var fem öppna barer och DJ:s ända till 1.30 för endast 800 pesos per person 🙂 Vi nappade och hamnade på väääärsta stället med bäääääääääästa maten och goooodaste drinkarna. Eftersom det var delade bord satte vi oss med en kille som var där med sin partner. Båda var super-trevliga och vi satt och pratade med dem hela kvällen. Det visade sig att Alejandro var där för att recensera maten eftersom har är matjournalist. Alexander, från USA talade en utsökt flytande spanska och lever i Mexico med Alejandro och livnärs sig som systemutvecklare. Vi hade en supertrevlig kväll!
Monumento a la Revolucion 
Almejas exquisitas. Urgoda gourmetmusslor 
Alejandro y Alexander. 
Jaiva desnuda. Deliciosa! 
Terraza Cha Cha Cha 
En av barerna 
Bordsgrannarna 
Ansvarig för serveringen
Mitla-Hierve el agua-Mezcalprovning och världens tjockaste träd
Idag tog vi en tour till alla dessa ställen. Tourfirman tog 300 mexikanska pesos för transporten till de olika sevärdheterna, men sen fick vi betala 150 pesos var för lunch och 135 pesos var i entréavgifter så dagens kostnader landade på 1670 pesos (ca 840 SEK), som ändå är ganska mycket pengar här.
Dagen började med upphämtning på hotellet kl. 10.00 och det tog ca en timma att hämta upp alla medresenärer på deras respektive hotell. Första åskådningsplatsen var El Tule, inte långt från Oaxaca centrum, där världens tjockaste träd finns. Den är inte äldst, den är ”bara” runt 2000 år, och den är inte heller högst eftersom den är 42 m hög, men den har en diameter på hela 58 m och är imponerande och väldigt vacker.
Efter att ha beundrat trädet åkte vi till en palenque, där vi fick lära oss allt om hur regionens brännvin, mezcal, framställs från agavekaktusen. Avslutningsvis smakade vi på en hel del mezcalsorter (jag gav upp efter 5 sorter) och några medresenärer handlade.
Sen blev det lunch i form av en stor och mycket god buffé, där vi åt mer än vi borde ha gjort, vilket vi insåg när vi föll i matkoma på bussen. Åh, så tungt det kändes! Vi har inte ätit mycket på dagarna eftersom det är varmt så våra stackars kroppar kämpade för att bearbeta den goda maten och det var typ bara det de orkade med. Så förutsättningarna för besöket på Mitla-ruinerna var inte de bästa.
Mitla betyder De dödas ställe i náhuatl, Lyobaa eller Viloplats i zapoteco, Du kan läsa mer om dess historia här. Det är alltid spännande med ruiner, men jag måste säga att, efter att ha sett Chichén Itzá, Toniná och Palenque imponerade dagens byggnader mig föga. Nacho tyckte att det var intressant.
Vi besökte också ett textilkollektiv där vi fick se hur ull framställs och hur textilierna vävs. Tanken var förstås att vi skulle handla deras varor, men vi ansåg att priserna var extremt höra, så det blev inga inköp för vår del.
Dagens sista strapats var de förstenade kaskaderna Hierve el agua (Vattner Kokar). De heter så därför att där finns vattensamlingar som bubblar på ytan men vattnet är kallt. Attraktionen är omgiven av berg i ett fantastiskt landskap.
San Cristobal de las casas, Chiapas
Idag lämnade vi San Cristobal, men en bit av våra hjärtan kommer alltid att finnas kvar där. Eller rättare sagt på hostel Wanderlust, där vi skulle bo i en vecka men blev kvar i tio dagar. En av de två killarna som driver stället heter Alberto och har pluggat sin masterutbildning i Kiruna, så det blev en del samtal om Lappland, norrsken, svenska traditioner och annat smått och gott. Det blev också en hel det samtal om litteratur, resor och livet och jag körde min första drama-workshop på engelska någonsin, det ni…
San Cristóbal var tidigare Chiapas huvudstad, med det flyttade för några år sedan till Tuxla. I San Cristóbal reste sig zapatisterna 1994 i uppror, intog stadshuset och krävde rättigheter åt ursprungsbefolkningen med vapen. Män, kvinnor och barn deltog i upproret och tjugofem år senare finns det fem områden i Chiapas där zapatisterna lever i eget folkstyre, separerade från statsmakten som de inte anser vara legitim.
Vi besökte ett zapatistiskt område, Caracol II i staden Oventik för att själva skaffa oss en uppfattning om det unika fenomenet med folkstyre.
Subcomandante Insurgente Marcos 
San Cristobal är speciell på många andra sätt också. Till exempel har de lokala myndigheterna tecknat ett avtal med Coca-Cola som ger bolaget första tjing på områdets rena vatten. Det som blir kvar går till allmänheten. Ni kan själva tänka er vad implikationerna av en sådan affär är. Allt vatten måste köpas och även det är av tvivelaktig kvalitet. Av andra gäster på Wanderlust fick vi lära oss att det enda märket som med säkerhet dög att dricka är Bonafont, som tillhör gruppen Danone med spanskt ursprung.
I förrgår, lördags, arrangerades en festival ”Mot Coca-Cola- För vattnet” i stan. Tyvärr var allmänhetens deltagande lågt. Det saknas medvetenhet om vad som sker. Det är inte ovanligt att se mammor, särskilt bland ursprungsbefolkningen, mata sina bebisar med Coca-Cola.
Idag lever i Mexico 121 miljoner människor. 21, 5 % av dessa anser sig tillhöra ursprungsbefolkningen, med ett eget språk, egen kultur och egna traditioner. Det finns idag 68 ursprungsspråk med 364 variationer i hela landet och de främsta språken utifrån andelen talande är Náhuatl, Maya och Tzeltal källa: https://www.gob.mx/cms/uploads/attachment/file/121653/Infografia_INDI_FINAL_08082016.pdf .
Stan är läcker. Det kryllar av turister trots att det är lågsässong nu. I hela Mexico är det full med argentinare som har etablerat sig här och många har restauranger, så vi har ätit gott kött, empanadas, pasta och pizza även här.
Vi gjorde några betydande utflykter även här. Först besökte vi mayaruinerna Toniná. Vilken upplevelse! Och igår var vi på kaskaden El Chiflón och sjöarna i Montebello. Vi for kl 8 på morgonen och kom hem 21.00, trötta men fyllda av beundran för den fantastiska naturen. Turen kostade 300 mexikanska pesos per person (150 sek); i priset ingick hämtning hemma och inträde till naturparkerna. Separat bekostade vi maten ( som var mycket enkel och kostade ca 60 sek/person på en av naturreservaten) och det var valfritt att åka linbana nerför El velo de novia, vilket vi valde att göra för 100 sek var.
Gränsen Guatemala-Mexico 
Laguna de Montebello 
Gräns Guatemala-Mexico 
Palenque, Chiapas
Cascadas de Roberto Barrios 
Efter San Cristóbal de las casas åkte vi buss i ca 18 timmar till Palenque, där vi ville se andra betydande Mayaruiner och ha naturupplevelser i Chiapas kaskader och floder. Vi åkte med företaget ADO för ca 300 SEK var.
I Palenque bodde vi på Plaza Hotel and Convention Center, som låg ca 900 meter från stan, men vi föredrog det tysta och lugna läget eftersom vi visste att Palenques centrum inte hade mycket att erbjuda. Det var väldigt skönt att bo lite bättre efter det enkla livet på vandrarhem. Men jag blev förkyld ännu en gång (suck!), vilket med all säkerhet beror på de stora temperaturväxlingarna mellan vistelserna utomhus med ca 40 graders (nästan outhärdliga) värme och de 24 grader vi hade på hotellrummet. Så fort en går ut svettas en så vattnet rinner och det är inte mycket man har lust att göra. Så vi bokade en tour till kaskaderna i Roberto Barrios bums! Vilken lycka att vara i dessa vattendrag i djungeln! I Chiapas är det lågsäsong nu i maj, så det var inte många människor där, vilket gjorde upplevelsen extra njutbar.
Andra ställen att besöka i närheten av Palenque är kaskaderna Agua Azul , Misol Ha, Agua Azul elelr besöka mayaruinerna Yaxchilán Bonampak, ta en tur till fler ruiner i Tikal, Guatemala.
Chichén Itzá
Som jag har talat om tidigare, att bo i Playa del Carmen och inte kunna vistas på de fantastiska stränderna pga. algblomningen – ”el zargazo”- var så där kul. Men en av de stora behållningarna med mayarivieran och Yucatánprovinsen var utflykten till Chichén Itzá, kolonialstaden Valladolid och ett bad i en cenote som jag har glömt namnet på, men se bilderna nedan. I mayakulturen var cenotes en ingång till ”el inframundo”, världen en kom till efter döden och som en skulle återuppstå ifrån genom att klättra på rötterna till ceiba-träden uppför stammen och sedan nå himlen via trädkronorna. Det finns en berömd bild på kung Pakal, där han sitter på en ceiba-rot på väg uppför som många tolkar som ett rymdskepp och ser därför bevis för att mayafolket hade samröre med utomjordingar. Se för dig själv på bilderna nedan…
Den stora pyramidens design är geometrisk och består av nio nivåer, fyra huvudfronter med sina trappsteg. Denna byggnad tillägnades KUKULCAN, en maya gudom vars namn betyder ”fjäderbeklädd orm”. Därför ses två ormhuvuden vid sidorna av en av fronterna. Varje trappa har 91 trappsteg och summan av de fyra fronternas trappsteg och de som hör till templet högt upp ger 365, liksom årets dagar. En del experter anser att pyramidens syfte var att tillbe solen.
En av de mest kända fenomenen i Pyramiden är den som sker varje 21 mars och 22 september, då solens strålar bildar en orm som stiger ner från byggnaden topp tills den når ormhuvudena längst ner för att sedan stiga upp igen och försvinna i templet. Dessa datum är viktiga för odlingen av majs, som mayafolket levde av, då de visar när det ska börja sås respektive skördas.
Ett annat imponerande bygge i samma område är ”bollplanen”. Mayafolket spelade ett slags bollspel som numera kan liknas till Harry Potters quidditch, En fick bara använda höfter. knän och axlar för att få bollen igenom en träring som hänger ganska långt ovanför marken, på planens sidoväggar. Segrarlagets kapten offrades till gudarna efteråt och alla var väldigt måna om att vinna eftersom det ansågs vara ett ärofyllt sätt att snabbt komma till ett bättre liv.
Planens utformning är rent av genialisk. På den ena kortsidan satt kungen och på motsvarande sida satt alla viktiga besökare. Konstruktionen är sådan att kungen kunde höra ALLT som sas på motstående sida. Och för att undvika att besökarna tog tillfället i akt för att konspirera tyst med varandra placerades en vägg mellan dem. Vi fick uppleva sanningen i detta genom egna erfarenheter! En tror att staden övergavs eftersom det hade skövlats mycket skog för byggnationer och hushållning och marken förlorade till slut sin bördighet, vilket ledde till svält. Här kan du läsa mer om Chichén.
Kyrkan i Valladolid 
Valladolid 
Valladolid 
Mayaglyfer 
Djurkalender enligt maykulturen 
Stekande sol 
Här ses ormen stiga ner 
Cenote Excajum 
Casa Terracota, Villa de Leyva
Medellin, comuna 13- Distrikt 13
Once one of the most dangerous neighborhoods in Medellín, the Comuna 13, which clings to the mountainside above the San Javier metro station, has undergone an impressive transformation in recent times and is now considered safe to visit. The focal point of a trip to the comuna is the area around the escaleras electricas, the outdoor escalators that provide access to homes in marginalized barrios that were formerly isolated from the city below. A taxi from the metro costs COP$5500.
Alongside the Metrocable lines, the escaleras electricas are one of the icons of the rebirth of Medellín. The area surrounding the six sets of escalators is awash with murals and graffiti, while at the top there is a lookout and a boardwalk offering fine views of the bustling city below.
In order to fully understand the violence and difficulties that have plagued the area and its impressive reformation, it’s a great idea to hike the comuna with a local guide. Recommended guides can be arranged at Casa Kolacho near the San Javier metro. Alternatively, check out the barrio’s artwork with the Comuna 13 Graffiti Tour, departing twice daily from the Poblado metro.
To reach the escaleras take either bus 221i or 225i from the stop by the traffic lights on the right as you leave the San Javier metro. Buy an integrated ticket at the station where you board the metro.
https://www.lonelyplanet.com/colombia/medellin/attractions/la-comuna-13/a/poi-sig/1570817/363323
Zipaquirá
Min dataskärm har gått sönder och jag ser inte vad jag skriver. Därför har jag inte kunnat uppdatera bloggen med allt vi har varit med om 🙁
Nu tänker jag göra mindre inlägg oftare och komplettera dem med berättelser när jag kommer åt en dator (vilket bara sker när vi bor på finare hotell, och det kommer att ske allt mer sällan under resten av resan).
Igår var vi i Zipaquirá och besökte Colombias sevärdhet nummer ett, Saltkatedralen. Det är en fantastisk byggnad. Utgrävd och skulpterad 180 meter under jorden i en gigantisk saltgruva.
Inledningsvis på besöket går en igenom Via Cruxis, dvs. Jesus väg till korsfästelsen. De olika ”stationerna” har designats av konstnärer och föreställer Jesus tre fall, Maria Magdalenas smärta, Veronicas mantel efter att ha torkat Jesus ansikte, m.m. Efter ”återuppståndelse”-stationen kommer besökaren till katedralens tre skepp som är smakfullt upplysta och utsmyckade.
Sen visas det en pedagogisk film i 3D där en lär sig mer om hur byggnaden kom till, områdets historia och hur saltet utvinns ur gruvan. Besöket avslutas med en fantastisk ljusshow.
