Nedan ser du några få bilder från La Alameda Central.
Den här staden är såååå cooool!
Vi åkte buss med ADO Gl från Oaxaca till México (som alla kallar huvudstaden i landet). Resan tog 7 timmar och kostade runt 300 kr/pers. Vi tog en taxi från bussterminalen till vårt vandrarhem (trodde vi, ja) som visade sig vara ett hotell. Vi har kommit fram till att bästa sätten att bo är på vandrarhem, där vi har möjlighet att laga vår egen mat, äta nyttigare och vad vi vill, veta hur maten är rensad och tillagad (för att slippa magsjuka) och spara pengar till roligare saker, t.ex. kulturaktiviteter eller lyxigare rum. Vi har alltid valt egen toalett i rummet och dessutom har vi lärt känna folk, vi har fått massor med bra tips och vi har lärt oss av andra resande, så vi föredrar det framför hotell. Om det inte går att hitta något bra är lägenhet via AIR BnB också ett bra val. Där kan vi sköta vårt hushåll och tvätta kläderna men missar förstås chanserna att umgås med andra.
Så, vi blev besvikna när vi insåg att det var fel uppgifter på Booking.com och jag kontaktade en Airbnb-värd som erbjöd ett rum i ett hus. Vi åkte och tittade på det dagen efter ankomsten till stan och blev väldigt förtjusta i stället eftersom det ligger en tunnelbanehållplats från Coyoacán, som är en av de bästa områdena i stan, där t.ex. Fridas hus ligger. Dessutom är vi de enda gästerna i huset så vi kommer att ha det för oss själva. Tyvärr hann någon boka några dagar under tiden vi åkte hem (utan wi-fi), så vi kan inte flytta dit förrän på torsdag nästa vecka, men vi är glada ändå. Passar på att utforska innerstan, där vi bor nu, ordentligt under tiden.
Igår besökte vi Museo Mural Diego Rivera. Tyvärr var det ”bara” den gigantiska muralmålningen ”Sueño de una tarde dominical en La Alameda Central” som visades eftersom de andra salarna höll på att iordningställas. Men det var absolut värt att gå in ändå. Entrén kostar, liksom på de flesta museerna i stan, 70 pesos/person, dvs. ca 35 Sek; och på söndagar är museerna gratis för alla. OCH lärare kommer in gratis på många. Det finns över 150 muséer i D.F. -Distrito Federal!
Efter museibesöket åt vi lunch för ca 35 kr/pers. i närheten; vi hade redan promenerat run La Alameda Central, men vi ville se El Zócalo, det stora torget som ni säkert har sett på film, så vi tog en promenad som ledde oss genom stans gågata.
Gågata mot El Zócalo Calle peatonal hacia El Zócalo
I El Zócalo var det zapatistisk manifestation. Jag har i tidigare inlägg försökt förklara vad den zapatistiska rörelsen är, så se där om du undra. Det var talare, föräldrar till försvunna och dödade indianer och en tydligen känd musiker vid namn Lengua Alerta som var sååååå bra. Kolla videon nedan:
Lengua Alerta
Sen hoppade vi på en turistbuss för 180 pesos var (ca 90 sek). Turen tog ca två timmar och jag tycker att man får en bra bild av hur staden är organiserad och vilka platser som är viktiga och bör besökas. Alla bilderna nedan är tagna från bussen, tills det började störtregna och vi var tvungna att sätta oss i nedre däck, där en knappt såg ut pga. de igenimmade rutorna.
Trötta, hoppade vi av bussen vid Monumento de la Revolución eftersom vi bor typ 50 meter därifrån. Men vi var hungriga och törstiga och det var fredagkväll. Eftersom vi hade läst att det händer mycket på stans terrasser tänkte vi att vi borde testa en. Vi frågade på första bästa ställe och fick reda på att det var ett event på Terraza Cha Cha Cha, eftersom de firade sitt ettårsjubileum med pompa och ståt och hade hyrt in fem chefs, det var fem öppna barer och DJ:s ända till 1.30 för endast 800 pesos per person 🙂 Vi nappade och hamnade på väääärsta stället med bäääääääääästa maten och goooodaste drinkarna. Eftersom det var delade bord satte vi oss med en kille som var där med sin partner. Båda var super-trevliga och vi satt och pratade med dem hela kvällen. Det visade sig att Alejandro var där för att recensera maten eftersom har är matjournalist. Alexander, från USA talade en utsökt flytande spanska och lever i Mexico med Alejandro och livnärs sig som systemutvecklare. Vi hade en supertrevlig kväll!
Idag tog vi en tour till alla dessa ställen. Tourfirman tog 300 mexikanska pesos för transporten till de olika sevärdheterna, men sen fick vi betala 150 pesos var för lunch och 135 pesos var i entréavgifter så dagens kostnader landade på 1670 pesos (ca 840 SEK), som ändå är ganska mycket pengar här.
Dagen började med upphämtning på hotellet kl. 10.00 och det tog ca en timma att hämta upp alla medresenärer på deras respektive hotell. Första åskådningsplatsen var El Tule, inte långt från Oaxaca centrum, där världens tjockaste träd finns. Den är inte äldst, den är ”bara” runt 2000 år, och den är inte heller högst eftersom den är 42 m hög, men den har en diameter på hela 58 m och är imponerande och väldigt vacker.
Efter att ha beundrat trädet åkte vi till en palenque, där vi fick lära oss allt om hur regionens brännvin, mezcal, framställs från agavekaktusen. Avslutningsvis smakade vi på en hel del mezcalsorter (jag gav upp efter 5 sorter) och några medresenärer handlade.
Skål!
Sen blev det lunch i form av en stor och mycket god buffé, där vi åt mer än vi borde ha gjort, vilket vi insåg när vi föll i matkoma på bussen. Åh, så tungt det kändes! Vi har inte ätit mycket på dagarna eftersom det är varmt så våra stackars kroppar kämpade för att bearbeta den goda maten och det var typ bara det de orkade med. Så förutsättningarna för besöket på Mitla-ruinerna var inte de bästa.
Mitla betyder De dödas ställe i náhuatl, Lyobaa eller Viloplats i zapoteco, Du kan läsa mer om dess historia här. Det är alltid spännande med ruiner, men jag måste säga att, efter att ha sett Chichén Itzá, Toniná och Palenque imponerade dagens byggnader mig föga. Nacho tyckte att det var intressant.
Vi besökte också ett textilkollektiv där vi fick se hur ull framställs och hur textilierna vävs. Tanken var förstås att vi skulle handla deras varor, men vi ansåg att priserna var extremt höra, så det blev inga inköp för vår del.
Dagens sista strapats var de förstenade kaskaderna Hierve el agua (Vattner Kokar). De heter så därför att där finns vattensamlingar som bubblar på ytan men vattnet är kallt. Attraktionen är omgiven av berg i ett fantastiskt landskap.
Idag lämnade vi San Cristobal, men en bit av våra hjärtan kommer alltid att finnas kvar där. Eller rättare sagt på hostel Wanderlust, där vi skulle bo i en vecka men blev kvar i tio dagar. En av de två killarna som driver stället heter Alberto och har pluggat sin masterutbildning i Kiruna, så det blev en del samtal om Lappland, norrsken, svenska traditioner och annat smått och gott. Det blev också en hel det samtal om litteratur, resor och livet och jag körde min första drama-workshop på engelska någonsin, det ni…
San Cristóbal var tidigare Chiapas huvudstad, med det flyttade för några år sedan till Tuxla. I San Cristóbal reste sig zapatisterna 1994 i uppror, intog stadshuset och krävde rättigheter åt ursprungsbefolkningen med vapen. Män, kvinnor och barn deltog i upproret och tjugofem år senare finns det fem områden i Chiapas där zapatisterna lever i eget folkstyre, separerade från statsmakten som de inte anser vara legitim.
Zapatistisk bokhandel
Vi besökte ett zapatistiskt område, Caracol II i staden Oventik för att själva skaffa oss en uppfattning om det unika fenomenet med folkstyre.
Subcomandante Insurgente Marcos
San Cristobal är speciell på många andra sätt också. Till exempel har de lokala myndigheterna tecknat ett avtal med Coca-Cola som ger bolaget första tjing på områdets rena vatten. Det som blir kvar går till allmänheten. Ni kan själva tänka er vad implikationerna av en sådan affär är. Allt vatten måste köpas och även det är av tvivelaktig kvalitet. Av andra gäster på Wanderlust fick vi lära oss att det enda märket som med säkerhet dög att dricka är Bonafont, som tillhör gruppen Danone med spanskt ursprung.
I förrgår, lördags, arrangerades en festival ”Mot Coca-Cola- För vattnet” i stan. Tyvärr var allmänhetens deltagande lågt. Det saknas medvetenhet om vad som sker. Det är inte ovanligt att se mammor, särskilt bland ursprungsbefolkningen, mata sina bebisar med Coca-Cola.
Idag lever i Mexico 121 miljoner människor. 21, 5 % av dessa anser sig tillhöra ursprungsbefolkningen, med ett eget språk, egen kultur och egna traditioner. Det finns idag 68 ursprungsspråk med 364 variationer i hela landet och de främsta språken utifrån andelen talande är Náhuatl, Maya och Tzeltal källa: https://www.gob.mx/cms/uploads/attachment/file/121653/Infografia_INDI_FINAL_08082016.pdf .
Stan är läcker. Det kryllar av turister trots att det är lågsässong nu. I hela Mexico är det full med argentinare som har etablerat sig här och många har restauranger, så vi har ätit gott kött, empanadas, pasta och pizza även här.
Vi gjorde några betydande utflykter även här. Först besökte vi mayaruinerna Toniná. Vilken upplevelse! Och igår var vi på kaskaden El Chiflón och sjöarna i Montebello. Vi for kl 8 på morgonen och kom hem 21.00, trötta men fyllda av beundran för den fantastiska naturen. Turen kostade 300 mexikanska pesos per person (150 sek); i priset ingick hämtning hemma och inträde till naturparkerna. Separat bekostade vi maten ( som var mycket enkel och kostade ca 60 sek/person på en av naturreservaten) och det var valfritt att åka linbana nerför El velo de novia, vilket vi valde att göra för 100 sek var.
Efter San Cristóbal de las casas åkte vi buss i ca 18 timmar till Palenque, där vi ville se andra betydande Mayaruiner och ha naturupplevelser i Chiapas kaskader och floder. Vi åkte med företaget ADO för ca 300 SEK var.
I Palenque bodde vi på Plaza Hotel and Convention Center, som låg ca 900 meter från stan, men vi föredrog det tysta och lugna läget eftersom vi visste att Palenques centrum inte hade mycket att erbjuda. Det var väldigt skönt att bo lite bättre efter det enkla livet på vandrarhem. Men jag blev förkyld ännu en gång (suck!), vilket med all säkerhet beror på de stora temperaturväxlingarna mellan vistelserna utomhus med ca 40 graders (nästan outhärdliga) värme och de 24 grader vi hade på hotellrummet. Så fort en går ut svettas en så vattnet rinner och det är inte mycket man har lust att göra. Så vi bokade en tour till kaskaderna i Roberto Barrios bums! Vilken lycka att vara i dessa vattendrag i djungeln! I Chiapas är det lågsäsong nu i maj, så det var inte många människor där, vilket gjorde upplevelsen extra njutbar.
Andra ställen att besöka i närheten av Palenque är kaskaderna Agua Azul , Misol Ha, Agua Azul elelr besöka mayaruinerna Yaxchilán Bonampak, ta en tur till fler ruiner i Tikal, Guatemala.
Som jag har talat om tidigare, att bo i Playa del Carmen och inte kunna vistas på de fantastiska stränderna pga. algblomningen – ”el zargazo”- var så där kul. Men en av de stora behållningarna med mayarivieran och Yucatánprovinsen var utflykten till Chichén Itzá, kolonialstaden Valladolid och ett bad i en cenote som jag har glömt namnet på, men se bilderna nedan. I mayakulturen var cenotes en ingång till ”el inframundo”, världen en kom till efter döden och som en skulle återuppstå ifrån genom att klättra på rötterna till ceiba-träden uppför stammen och sedan nå himlen via trädkronorna. Det finns en berömd bild på kung Pakal, där han sitter på en ceiba-rot på väg uppför som många tolkar som ett rymdskepp och ser därför bevis för att mayafolket hade samröre med utomjordingar. Se för dig själv på bilderna nedan…
Den stora pyramidens design är geometrisk och består av nio nivåer, fyra huvudfronter med sina trappsteg. Denna byggnad tillägnades KUKULCAN, en maya gudom vars namn betyder ”fjäderbeklädd orm”. Därför ses två ormhuvuden vid sidorna av en av fronterna. Varje trappa har 91 trappsteg och summan av de fyra fronternas trappsteg och de som hör till templet högt upp ger 365, liksom årets dagar. En del experter anser att pyramidens syfte var att tillbe solen.
En av de mest kända fenomenen i Pyramiden är den som sker varje 21 mars och 22 september, då solens strålar bildar en orm som stiger ner från byggnaden topp tills den når ormhuvudena längst ner för att sedan stiga upp igen och försvinna i templet. Dessa datum är viktiga för odlingen av majs, som mayafolket levde av, då de visar när det ska börja sås respektive skördas.
Ett annat imponerande bygge i samma område är ”bollplanen”. Mayafolket spelade ett slags bollspel som numera kan liknas till Harry Potters quidditch, En fick bara använda höfter. knän och axlar för att få bollen igenom en träring som hänger ganska långt ovanför marken, på planens sidoväggar. Segrarlagets kapten offrades till gudarna efteråt och alla var väldigt måna om att vinna eftersom det ansågs vara ett ärofyllt sätt att snabbt komma till ett bättre liv.
Planens utformning är rent av genialisk. På den ena kortsidan satt kungen och på motsvarande sida satt alla viktiga besökare. Konstruktionen är sådan att kungen kunde höra ALLT som sas på motstående sida. Och för att undvika att besökarna tog tillfället i akt för att konspirera tyst med varandra placerades en vägg mellan dem. Vi fick uppleva sanningen i detta genom egna erfarenheter! En tror att staden övergavs eftersom det hade skövlats mycket skog för byggnationer och hushållning och marken förlorade till slut sin bördighet, vilket ledde till svält. Här kan du läsa mer om Chichén.
Once one of the most dangerous neighborhoods in Medellín, the Comuna 13, which clings to the mountainside above the San Javier metro station, has undergone an impressive transformation in recent times and is now considered safe to visit. The focal point of a trip to the comuna is the area around the escaleras electricas, the outdoor escalators that provide access to homes in marginalized barrios that were formerly isolated from the city below. A taxi from the metro costs COP$5500.
Alongside the Metrocable lines, the escaleras electricas are one of the icons of the rebirth of Medellín. The area surrounding the six sets of escalators is awash with murals and graffiti, while at the top there is a lookout and a boardwalk offering fine views of the bustling city below.
In order to fully understand the violence and difficulties that have plagued the area and its impressive reformation, it’s a great idea to hike the comuna with a local guide. Recommended guides can be arranged at Casa Kolacho near the San Javier metro. Alternatively, check out the barrio’s artwork with the Comuna 13 Graffiti Tour, departing twice daily from the Poblado metro.
To reach the escaleras take either bus 221i or 225i from the stop by the traffic lights on the right as you leave the San Javier metro. Buy an integrated ticket at the station where you board the metro.
Min dataskärm har gått sönder och jag ser inte vad jag skriver. Därför har jag inte kunnat uppdatera bloggen med allt vi har varit med om 🙁
Nu tänker jag göra mindre inlägg oftare och komplettera dem med berättelser när jag kommer åt en dator (vilket bara sker när vi bor på finare hotell, och det kommer att ske allt mer sällan under resten av resan).
Igår var vi i Zipaquirá och besökte Colombias sevärdhet nummer ett, Saltkatedralen. Det är en fantastisk byggnad. Utgrävd och skulpterad 180 meter under jorden i en gigantisk saltgruva.
Inledningsvis på besöket går en igenom Via Cruxis, dvs. Jesus väg till korsfästelsen. De olika ”stationerna” har designats av konstnärer och föreställer Jesus tre fall, Maria Magdalenas smärta, Veronicas mantel efter att ha torkat Jesus ansikte, m.m. Efter ”återuppståndelse”-stationen kommer besökaren till katedralens tre skepp som är smakfullt upplysta och utsmyckade.
Sen visas det en pedagogisk film i 3D där en lär sig mer om hur byggnaden kom till, områdets historia och hur saltet utvinns ur gruvan. Besöket avslutas med en fantastisk ljusshow.
– La línea del Ecuador pasa concretamente por otros 14 países además de la República del Ecuador propiamente dicha, pero siempre se subraya que la mitad del mundo está aquí.
– ¿Sabías que en la línea del Ecuador pesamos menos que cuando estamos lejos de ella? Es cierto y simplemente es por la gravedad. Al estar más apartados del centro de la Tierra, la atracción gravitatoria es menor que si estuviésemos en los polos. Pero no habría que emocionarse demasiado, hablamos de unos 200 gramos, medio kilo máximo.
– Se dice que cuando cae
agua en un fregadero al sur de la línea el agua rota por un lado y si lo hace
en el sur rota por a otro. Es un experimento que se puede ver in situ (en el
Museo Solar) o en distintos vídeos de que hay colgados en la red. Hay quien
sostiene que es real pero, al parecer, es un fenómeno que no tiene
absolutamente nada que ver con la línea del Ecuador ya que hay muchos factores
que influyen para que así sea.
– Se puede quedar un huevo
completamente de pie en la línea del Ecuador… Por supuesto que sí, pero si se
tiene paciencia y se intenta en casa también. Otra Leyenda urbana…
– Cada día del año en la
mitad del mundo, sin excepción, los días y las noches duran exactamente lo
mismo.
Kuriosa
Ekvatorlinjen passerar 14 länder förutom Ecuador.
Vid ekvatorlinjen väger vi alla något mindre,
mellan 200 och 500 g. Detta beror på att gravitationskraften är mindre ju
längre bort från jordens poler vi kommer.
När en häller vatten i vasken på södra sidan
jordklotet, roterar vattnet åt ett håll. På norra emisferiet roterar vattnet åt
motsatt håll. Det här exponeras live på Museo Solar, i närheten av komplexet på
bilderna.
Att en kan ställa ett ägg på en spik vid
ekvatorlinjen konstaterade vi själva J
Varje dag vid Ekvatorn är exakt lika lång som
natten, utan undantag.
Staden har ca 3 miljoner invånare och är MYCKET större än vi trodde innan vi kom. Den är omgiven av floden Guaya och har ett rikt kulturliv och mycket spännande arkitektur. Tyvärr är den sociala situationen mycket svår för många och vi har sett en del bråk och våldsamma konflikter. Det är svårt att se misären, framför allt hos äldre och barn. Guayaquil är Ecuadors näst största stad. I skrivande stund har det varit både översvämningar av fyra stora floder i närheten av provinsen och jordbävningar som kändes tydligen ända till Quito, där vi befinner oss nu. Det hände till havs utanför Santa Helena och inga skadade är rapporterade.
Staden är riktigt vacker. Den äldsta delen heter Las Peñas och det sägs att Che Guevara semestrade där. Vi letade ivrigt efter huset där han bodde, men det har rivits ner för att ge plats åt en trappa som leder upp till området. Där gick vi, förstås, och hittade Guayaquils skola för scenkonst- El instituto de Artes Escénicas Paulsen. Huset är fantastiskt vackert och som tur var, visade det sig att när vi besökte det var det internationella teaterdagen. Dagen till ära visade scenen dramatiserade texter med temat ”venezolanska invandrare”, vilket är högst aktuellt; så vi tog en god drink i den fina miljön innan föreställningen och njöt för fullt av att kunna få en kulturell upplevelse.
Det är dock stora sociala kontraster. Vi bodde på hotell Alexander, som ligger i stadens ”centro histórico”; vi mötte många tiggare, prostituerade och Nacho t.o.m. bevittnade ett stort bråk som började med två kvinnor och slutade med ett trettiotal inblandade. Polisen har stor närvaro i staden, men i det här fallet ingrep de inte ens. Det är uppenbart att situationen i Venezuela drabbar hela Sydamerikanska regionen genom den stora utvandringen. Många venezolaner har lyckats etablera sig i sina nya hemländer men långt ifrån alla. Vi har inte en enda gång hört någon beklaga sig över invandringen eller vara otrevlig mot andra.
Transporten är väldigt billig i Ecuador. För att nämna ett exempel, kostade det oss 4 dollar -ja, här används nordamerikanska dollar- att åka ca 30 km från flygplatsen till stan. Vi promenerade mest, och den enda kvällen vi gick ut åkte vi taxi från och till hotellet. Den kvällen, i torsdags, rekommenderade hotellvärden oss att besöka ett ganska nytt ställe vid namn ”Guayarte”, ett område vid floden där det finns en mängd restauranger, väggmålningar och vackra byggnader och skulpturer och där vi kunde äta en god måltid. Annars var maten inget att hänga i julgran, tyvärr. Det äts mycket friterat, både fisk och kyckling, yucca, ris, bönor och ”patacones” en sorts matbanan som friteras och allt detta gärna på en gång.
Mercado del Río
Mural en Las Peñas
Instituto de artes escenicas Paulsen
Arturo Prat aqui también
Las Peñas
Flora
Las Peñas
El Malecón
Guayaquil, ciudad de contrastes.
Esta es una gran ciudad de 3 millones de habitantes. Es imteresante arquitectónicamente, como verás en las fotos y de gente muy amable.
Lamentablemente, se ve mucha miseria y bastante delincuencia. Nosotros no hemos bebido ningún trago amargo hasta el momento, pero sí hemos visto de lejos situaciones violentas y mucha necesidad. Muchísima gente pide en la calle y lo que es tristísimo, es ver a tanto chico venezolano mendigando.
La moneda de acá es el dolar norteamericano. Los transportes son muy baratos; por ejemplo, nosotros pagamos 4 dolares desde el aeropuerto hasta pleno centro, donde queda nuestro hotel. Los hoteles son relativamente baratos pero de bajo estàndar. La comida no es muy buena; se come mucho arroz, a menudo con ”frejoles” y pollo y bastante fritura. Un almuerzo simple puede costar unos 3 dólares y comer en, por ejemplo Pizza Hut, cuesta alrededor de 15 dólares por persona. Como ves, grandes contrastes en los precios también.
Det här är vår sista anhalt i Peru. Snart åker vi vidare till Ecuador.
Här bor vi väldigt enkelt, men precis framför havet. Vi har ett rum med egen toalett och en enorm terrass där vi intar frukost och kvällsmat. Lunch äter i i byns centrum för ca 15 soles (ca 45 kr för menyn, som inkluderar en förrätt, en huvudrätt och ett glas juice gjort av riktig frukt.
Rummet kostar 100 soles natten (300 kr) och inkluderar inte frukost, men vi handlar i byn och har tillgång till kyl och kök.
Este es nuestro último paraje en Perú. Pronto seguimos rumbo a Ecuador. Acá vivimos en una habitación con baño privado y tenemos una enorme terraza frente al mar. Pagamos 100 soles la noche y el precio no incluye desayuno, pero como tenemos acceso a la cocina y otros lugares comunes, compramos el desayuno a la tarde y lo comemos en nuestra terraza. Para almorzar, vamos en mototaxi al pueblo por 2 soles y volvemos después de hacer las compras.
Por dónde empezar? No he actualizado oel blog desde que llegamos a Lima por primera vez y hemos vivido tantas cosas, que a pesar de que no ha pasado mucho tiempo de reloj, son tantas las impresiones y experiencias, que Cronos se queda atrás…
Entramos a Perú con un trencito desde Arica hasta Tacna. Allí tomamos el primer avión después de la partida de Suecia y llegamos a Lima, donde nos esperaba un –para mí- nuevo amigo, Jaime Campodónico. Jaime ha trabajado la mayor parte de su vida como editor y sus relatos y anécdotas son increíbles. Nos recibió en su casa de Jesús María, a lado del más conocido barrio Miraflores y establecimos una amistad de por vida con él y con su compañera Patricia Saravia. Paty es una dulcícima cantante y además, una bellísima persona con la cual compartimos un mini-viaje a Nazca. Jaime, Paty, nacho y yo, fuimos a visitar a una amigo de Jaime que es productor de pecanas y pisco en Ica. Juan Carlos nos hizo una visita guiada por sus dependencias y nos regaló pecanas de su producción. Por supuesto le compramos unas botellitas de su exquisto pisco. Se los recomiendo!
El segundo día en Lima almorzamos en el restaurante Don Fernando, uno de nuestros absolutos favoritos en Lima. En Insta publicamos el menú y los precios; si visitas Lima, no te lo pierdas. Nosotros llevábamos una larga lista que componía nuestra ruta gastronómica, pero estando con oriundos de Lima, toda lista se modifica, así es que nuestras recomendaciones para el curioso culinario son: Don Fernando, El Villano (en Miraflores) y algún buen Chifa (como se le dice a la comida china en Perú). Los platos imperdibles son la leche de tigre, distintos tipos de ceviche (los hay de diferentes pescados y con o sin mariscos, todos exquisitos), el arróz con mariscos (en el norte no te podés perder el que tiene conchas negras), el tacu-tacu, la carne de alpaca (que no tiene colesterol y es tierna como la mejor entraña), las papas a la huancaina y todo tipo de pescados. Los peruanos son muy aficionados al pollo a las brasas y lo comen con papas fritas y salsitas que los acompañan. Una bebida sin alcohol que tampoco te podés perder el la chicha morada; es un jugo hecho de maíz morado hervido con canela y clavo de olor que se mezcla con azúcar y un poco de limón y es refrescante y muy rico. También se toma mucha limonada con las comidas, si no preferís una cerveza bien fría (la Cuzqueña es la mejor, pero la Pilsen de Callao es muy popular también).
Para ver en Lima hay una infinidad de museos, lugares históricosy playas, pero nosotros, como bien lo dijo Jorge en Neuquén, estamos visitando gente y no tanto lugares turísticos. Por supuesto recorrimos varios lugares, como La Plaza de Armas, el museo del oro, Larcomar, algún que otro mall buscando mis dichosos zapatos de trekking, que tanta falta me hicieron en Machu Picchu y que después de recorrer tiendas de deporte desde Bariloche hasta Lima por fin ya tengo. Las cosas más importantes que hicimos en Perú fueron estar mucho con Jaime, comer en lugares al que él y Paty nos llevaron, hacer el viaje a Ica y Nazca juntos y por supuesto Machu Picchu.
El viaje a Macchu fue alucinante. En Lima planificamos todos los tramos a traves de internet. Empezamos por viajar a Nazca en el auto de Jaime con Paty. Salimos de casa el viernes pasado a las 6.30 a buscar a Paty. El viaje hasta Ica tomó unas 4 hs y en el camino paramos a desayunar pan con chicharrones, café y jugo de papaya en un lugar legendario. Llegamos a la hacienda de Juan Carlos, aprendimos mucísimo sobre el cultivo de pecanas y la producción de pisco y seguimos camono a Nazcam donde nos alojamos en el hotel más lindo que he visto en mi vida. Y eso no es poco decir, ya que he estado en MUUUUCHOS hoteles. No solo por las dependencias, sino por el maravilloos sevivicio, la comida y su historia. En este hotel vivió 25 años de su vida la alemana Maria Reich, que dedicó 40 años al estudio de las líneas y geoglifos de Nazca. La tarde que llegamos, participamos de una charla informativa que nos dió un astrónomo en el pequeño planetario del hotel. Ahí vimos uan luna espectacular a través de su telescopio y pudimos fotografiarla. Después, en el planetario, nos explicaron diferentes teorías sobre las líneas y geoglifos y su conección con los astros. Fascinante!
Al otro día, Nacho y yo, salimos sin desayunar a las 7.30 a ver la maravilla desde una avioneta mientras Jaime y Paty disfrutaban del desayuno y la piscina del hotel. Teníamos previsto llegar de vuelta a las 9.00 a desayunar juntos, pero como estamos en Latinoamérica y no todo sale según los planes, volvimos a las 10 de la mañana y el personal había guardado un mini-buffet para nosotros, así es que desayunamos y nos despedimos de los amigos, que se volvían a Lima. Pasamos todo el día en la piscina en el hotel (pagando por un ”late check-out hasta las 18.00 hs) para hacer tiempo hasta el horario de partida de nuestro bus a Cusco. Viajamos toda la noche y llegamos a destino a las 12.00 am del otro día.
Hotel MD, Nazca
Cusco
Cusco
En Cusco estuvimos medio día y una noche. Yo, apunada hasta la coronilla! Para los que no saben lo que es el apunamiento, les cuento que es el efecto que tiene la falta de oxígeno en el cuerpo. Al parecer, cada uno reacciona a su manera. Yo me sentía como si tuvuera 130 años, cada paso en subida era como trepar 100 escalones. Otros sufren de dolor de cabeza, taquicardia y hasta vómitos. Recomiendan tomar unas píldoras antes de viajar, las Sirococho-pills (que a mí no me hicieron absolutamente nada), beber mucho ”mate de coca” y chupar caramelos de coca o de limón. Yo seguí rigurosamente todos los consejos, pero lo único que pude hacer mi primer día en el Cusco, fue suburme a un bus de turista, de esos de dos pisos, para que me pasee sin tener que hacer el menor esfuerzo. De ese paseo, sólo puedo decir: lamentable experiencia. No te permitían subir y vajar a voluntad, sino que te mostraban algunos lugares históricos desde el exterior; después te llevan a un ”ritual chamánico de la Pachamanca” que no es más que una manera de tratar de venderte choclo con queso fresco (que es riquísimo), después de ”la ceremonia”; ésta última, la hace un señor vestido con ropas típicas que se para en el centro de un semicírculo formado por los turistas; te explica que él es un chamán verdadero y reparte una hojas de coca que cada uno tiene que mantener en sus manos. Dice unas frases en quechua y después bromea en castellano, mientra te explica que las hojas de coca van a absorver todo tipo de energía negatriva de nus manos y que después hay que quemarlas. Mientras tanto, otra persona trae paja encendida que deposita en un caldero. Cuando el señor termina de hablar se saca el gorro, recolecta las hojas de coca y se lo vuelve a poner. Nada se quema. Para finalizar la ceremonia, explica que a él nadie le paga por hacer estas ceremonias y que depende de la propina que le querramos dar para comer. Por supuesto, todos le damos lo que podemos.
El ”tour” sigue a una tienda de alpaca, donde nos van a explicar cómo se produce este fino producto y cómo saber diferenciarlo de productos sintéticos. La charla duró unos 5 minutos y después habían 5 personas dispuestas a mostrarnos todo lo que había en la tienda y responder a eventuales consultas. Eso es lo que recuerdo de mi primer estadía en el Cuzco. Y el interminable malestar.
Para el viaje a Machu, habíamos contratado los servicios de Inca Rail, o sea que la mañana siguiente nos dirijimos a una oficina de dicha empresa donde esperamos cómodamente en una sala de espera muy bien equipada, mientras tomábamos nuestro té de coca y muña (que a Nacho le encantó así que se compró una bolsa a la vuelta de Machu) y cargábamos nuestros teléfonos y I-pad. Allí nos vino a buscar una camioneta para 11 personas que nos llevó hasta el tren que nos transportaría desde Ollantaytambo hasta Aguas Calientes, también conocida como Ciudad de Machu Picchu. El viaje en tren, que dura unos 90 minutos, es HERMOSO. Allí conocimos a una familia mexicana, Amanda y su hijo Jorge, con los que nos fuimos charlando todo el camino y con los cuales intercambiamos datos para vernos cuando lleguemos a México DF.
Amanda y Jorge
Urubamba
Llegando a Aguas Calientes fuimos directamente al hostal que habíamos reservado, muy simple (y barato) pero cómodo y limpio, dejamos el equipaje y salimos a comprar el pasasaje de bus hasta Machu para el día siguiente. Nuestras entradas ya estaban compradas y teníamos que estar en la puerta de Machu a las 6 AM del día siguiente.
Esa noche cenamos en un restaurante muy bueno, Mapacho, que queda al borde del caudaloso río Urubamba y donde por fin pudimos probar la famosa alpaca y un rissotto de quinoa especacular!
rieles tren
Aguas Calientes
Aguas Calientes
Plaza Aguas Calientes
Lomo de alpaca
risotto de quinoa
Para entrar a Machu Picchu hay diferentes opciones; la cuidadela, o ”llaqta” (que es lo más conocido) se puede visitar sola. También se puede ir a la montaña Waynapicchu, pero hay que reservar la entrada con bastante tiempo de antelación. Nosotros no conseguimos entrado, por lo tanto compramos una entrada combinada a la llaqta y a la montaña de Machu Picchu, que es un tramos habilitado hace muy poco tiempo. Nosotros compramos eso sin saber bien en lo que nos metíamos! Al entrar, seguimos las flechas que indicaban hacia ”la puerta del sol”. Este es un tramo de más o menos un kilómetro en subida y cuando estábamos llegando, un guía que pasó a nuestro lado me miró, me apuntó con el dedo y me dijo: ”sos la primera en llegar a La puerta del sol hoy”. Yo lo miré extranada y le respondí: – ”no, ya hemos visto a varios grupos que bajaron de allí” a lo que él acotó ”no, esos grupos son míos y venimos de otro lado, tú eres la primera en llegar a La puerta del sol hoy. Ya vas a ver que no hay nadie allí”. Pensé que estaba equivocado, pero mi instinto de competición hizo que apretara el paso y cuando llegué, comprobé que lo que me había dicho era verdad!!! No cabía en mi cuerpo de orgullo de haber sido la primera en ver ese maravilloso lugar de los incas el 19 de marzo del 2019!!
Cima de Machu Picchu
¡Llegamos con la lengua afuera de sed, esfuerzo, y sudor! Estuvimos ahí unos 20 minutos, contemplando la maravilla, y tuvimos que salir casi corriendo para llegar al segundo punto de control de acceso a la montaña de Machu Picchu antes de las 8.00 AM, cuando cerraban el paso.
Llegamos en punto y fuimos los últimos en ingresar. Si hubiésemos sabido lo que nos esperaba, no se si lo hubiésemos hecho… La escalada, una subida sobre piedras totalmente irregulares, y en sus peores tramos en 30 grados de ángulo, fue MORTAL!. Estuvimos más de dos horas haciendo ese trayecto, encontrándonos con gente de todo el mundo que suspiraba, paraba, bebía agua, descansaba y rebuznaba por no saber cuánto faltaba para llegar a la cima. Y cada vez que se lo preguntábamos a alguien que venía bajando, nos decían: ”-les quedarán uno 15 minutos…”. Este episodio se repitió tres veces, así que la última vez que nos dijeron ”15 minutos” respondimos que eso no era creíble, que ya nos habían dicho lo mismo tres veces.
Pero, finalmente, llegamos!! Nos sentíamos como escaladores de Mount Everest! Y fue maravilloso.
I Lima bor vi hos vännen Jaime Campodónico, en emblematisk utgivare i den spansktalande världen. Här har vi vår ”bas” och kommer att ta oss med mindre packning till Nazca, Pisco, Cuzco, Machu Picchu, Urumbaradalen (den heliga dalen) och delar av norra Peru innan vi far vidare till Ecuador. Vi hade hyrt bil i 11 dagar för första delresan men avbokade när vi insåg att det var begränsade km det var frågan om. I stället blir våra färdmedel bil, flyg, tåg och buss.
Att komma till en storstad som Lima har ju sina fördelar. Ökenklimatet torkade ut huden och håret ordentligt så i morse, när vi var på rekognoseringstur där vi bor gick vi förbi en salong. Jag kunde inte motstå frestelsen och gick in för att fråga vad det skulle kosta att göra pedikyr och få de sargade fötterna att se anständiga ut igen. De hade ett paketpris för händer och fötter som inte gick att tacka nej till, så det blev manikyr, pedikyr, noppning med tråd av ögonbrynen och en keratinampull för det svinto jag hade som hår. Hela kalaset för 95 peruanska soles, dvs. ca 280 kronor!! Jag är helnöjd med mitt stadsjag!
Jaime hade en del planer för oss, så när han kommer hem från jobbet, ca 14.00 ska vi inta lunch på ett japanskt ställe där de serverar den berömda fusionen mellan japanskt och traditionellt peruanskt. Och i kväll blir det middag på ett annan bra ställe, så snart börjar vår gourmet-tur! Bilder och priser kommer.
I morse kom vi fram till Arica, vår sista stad i Chile. Imorgon åker vi tåg till den sydperuanska staden Tacna och därifrån flyger vi till Lima.
Det lilla vi har sett av Arica imponerar föga, tyvärr. Stränderna är hyper-smutsiga, liksom stan. För inte så länge sen regnade det mycket kraftigt vilket orsakade stora översvämningar. Både bilar och hus flöt omkring, vilket en ser spår av vid stränderna.
En sak som vi fann anmärkningsvärd är att vanliga lunchrestauranger inte serverar alkohol.
Morron de Arica
Playa Chinchorro
Här bodde vi bara en natt på hostal (vandrarhem) Ostello Amadeus. Det kostade ca 400 kr och vi hade ett rum med dubbelsäng och delat badrum. Rummet var rent, sängen bekväm, men det fanns ingen luft! Rummet låg i en korridor utan fönster utåt, sån det hjälpte inte mycket att ha rummets fönster öppet. Det var varmt och kvavt och vi tillbringade tiden på vandrarhemmet mest på terrassen där frukosten intogs, som hade en fantastisk utsikt över Arica. Wi-fin fungerade ovanligt bra, så jag passade på att uppdatera bloggen.
Efter frukosten gick vi ut på stan för att ordna resebiljetterna till Tacna i södra Peru, dit vi måste ta oss dagen efter för att flyga till Lima och påbörja resans FAS 3!!! Så spännande!
Atacamaöknen är ett mycket nederbördsfattigt ökenområde med kallt klimat i norra Chile mellan Stilla havet i väster och Anderna i öster. Öknen, som är relativt bergig, är ca 1000 km lång från norr till söder. Källa: Wikipedia.
Här har vi hängt med La Ceci, en hjärtevän som vi inte hade sett på 25 år. Det blev långa kvällar med vin och minnen som värmde hjärtat!
Vi åkte buss mellan Santiago och La Serena. Biljetten kostade runt 300 Sek/pers och vi väljer alltid kategorin ”coche cama”, vilket innebär att det går att fälla ner sätena så pass att det är väldigt bekvämt att sova. Vi har bara åkt buss sen resan började, så vi har hunnit testa de flesta bolagen, och ingen har hittills haft säten som går att fälla ner helt så att de blir en rak säng, men det är väldigt bekvämt ändå. Viktigt att tänka på är att en får lite kex och läsk på sin höjd under resan, så folk har med sig mat och dryck. Vissa bolag serverar middag och frukost men bara på resor som avgår vid specifika tider, det behöver kollas upp med varje bolag. Toaletterna på bussarna är rent av vidriga och (om det finns) toapapper finns bara i början av resan, så ta med dig. I stort, tycker vi ändå att det är värt att åka buss eftersom en ser väldigt mycket landskap, det är bekvämt, billigt och miljövänligt. Vi är ytterst försiktiga med ryggsäckar och bagage, lämnar aldrig en väska utan uppsikt eller på en stol bredvid om vi sitter och äter, t.ex. och vi har inte haft problem stölder eller sett att någon annan har haft det heller.
Hostal Croata, La Serena
Hostal Las Delicias, Vicuña
Hostal Las Delicias
När vi kom till La Serena tog vi en taxi till vandrarhemmet El Croata, där vi övernattade. Dagen efter tog vi en lämnade vi väskorna i förvar på bussterminalen och tog en lång promenad till stället där vi hade reserverat en hyrbil. Det blev en lååååååång promenad kan jag tala om för er. Jag, som är van att förlita mig på Google Maps är inte riktigt van att inte hitta dit jag vill. Men vi är i Latinamerika, och saker och ting är inte enkla! Adresserna stämmer, men det är svårt att hitta gatunumren och rätt vad det är så börjar numreringen om på en och samma gata, fast med en nolla före! För att göra en lång historia kort: efter ca tre kilometers letande fram och tillbaka hittade vi till vår hyrbil, åkte till vandrarhemmet för att checka ut och hämta packningen och for iväg till Vicuña, en liten stad i Valle del Elqui där vi bodde i tre nätter. Därifrån åkte vi de olika ”rutter” vi ville följa, t.ex. den i Gabriela Mistrals spår, Pisco-rutten och stjärnobservatorierutten. Bilder och mer info nedan.
Coquimbo, på väg till La Serena- Coquimbo, camino a La Serena.
El Valle del Elqui-Magia pura
Viajamos en bus desde Santiago a La Serena. El viaje duró toda una noche y salió al rededor de 35.000 pesos/persona. Se viaja muy cómodamente en los choche-cama, aunguq los baños son de terror y generalmente no hay papel higiénico. De comer no dan prácticamente nada; con suerte una bolsita chiquita con galletitas dulces y un vaso de gaseosa o agua. De todas maneras, a nosostros nos gusta mucho viajar en bus ya que es cómodo, barato y mucho más ecológico que el avión. Aparte, uno va viendo hermosísimos paisajes.
Desde la terminal de La Serena fuimos en taxi hasta el hostal Croata, que hanbíamos reservado a través de Booking.com por unos 48 dólares la noche, inclusive un desayuno simple. A la mañana fuimos caminando a buscar el auto que habíamos reservado por Eurocar y por supuesto, nos costó un mundo encontrarla, aún con la ayuda de Google maps y de Wase, ya que la numeración de las calles de repente se termina en el medio de una cuarda para volver a empezar, pero con un cero al comienzo. En fin, después de caminar como tres kilómetros dimos con el lugar y retiramos una autito mediano con el que partimos hacia Vicuña, donde vivimos mientras recorrimos el Valle del Elqui.
Vicuña es un pueblito encantador, limpio y de gente súper amable . Allí paramos en el hostal Las Delicias, donde también pagamos unos 50 dólares por una habitación con cama doble y baño privado. Caluroso, pero cómodo.
El primer día en el valle saslimos a pasear por Vicuña, Nacho se compró un collar de cuero en la plaza del pueblo y charlamos con algunos artesanos. Después fuimos al museo de Gabriela Mistral, donde yo me emocioné muchísimo. Gabriela nació en un pueblo cercano a Vicuña que se llama Montegrande y que vivitamos el segundo día de nuestra estadía. Ahí está su casa natal, donde su hermana tenía una escuelota a la cual Gabriela fue hasta sus 12 años. Abajo van a ver las fotos. Cuando su hermana no tuvo más que enseñarle, Gabriela siguió suus estudios en La Serena y fue maestra muchos años de su vida. Amó su profesión y muchos de sus textos hablan de la importancia de la educación. Sus palabras me llegaron al alma, y no veo la hora de leer sus libros.
En las fotos de su mausoleo y en algún texto que fotografiamos, van a ver el nombre Yin Yin. Yin Yin fue un amado sobrino de Gabriela que se suicidó a los 17 años, dos años antes de que a la autora se le otorgase el premio nobel de literatura.
También visitamos dos pisqueras artesanales, la de Doña Josefa y Los nichos. La primera fue la qeu más nos gustó por ser de produción totalemente manufacturada y estar en un lugar hermosísimo, muy bien cuidado, con cabañas para alquilar y con acceso al río. Todo un tema actualmente en Chile! Cuando estabamos en Puerto Montt, se viraliz´un video donde un terrateniente echaba de muy mala manera a una gente que estaba en la playa que lindeaba sus terrenos. Acáa existe una ley que dice que las playas y los ríos son de bien público y que por lo tanto, si alguien tienen un camino con acceso a ellos, debe permitir el paso. Lamentablemente, muy pocoa gente respeta la ley y cerca sus terrenos,haciendo imposible llegar a las costas, argumentando que la gente ensucia y destruye el lugar.
Esto pasa también en el Valle del Elqui; pero como nosotros íbamos bien informados, directamente nos dirijimos al camåing Cochihuaz, como nos había recomendado un amigo, y pedimos pasar al río. Tuvimos qu argumentar un buen rato, pero nos dejaron pasar y nos dimos un baño frío, pero espectacular!
Oj, oj, oj vad det är häftigt att få se Valparaiso igen! Den här staden är något alldeles extra. Husen, i alla färger och format, ser ut att hänga från bergen på närmast mirakulösa sätt! Gatumålningarna vittnar om konstnärliga talanger och socialt engagemang vart du än tittar, maten doftar hav och krogarna tävlar om att ha den bästaste pisco sour. Lyxiga byggnader varvas med ruckel som hotar att rasa ner när som helst. Och dessa gatumålningar sen!
Att åka ”la micro”, dvs. bussar som är något mindre än de vi har i Sverige, kostar allt mellan 300 och 700 pesos (mellan 5 och 10 SEK), beroende på om du åker inom närområdet eller en längre sträcka, och det är GARANTERAT ett äventyr varje gång. De åker oftast ganska snabbt och man undrar hur de klarar av att hänga med i Valparaisos alla svängar. Det går också att åka Troley (spårvagn) eller ”colectivo”. Det senaste är en taxi med en fast rutt som en delar med andra resenärer och var och en betalar en fast avgift (runt 600-700 pesos (9- 10 SEK). Det finns också ”metro” (tunnelbana” och ”tren” (pendeltåg) och alla transportmedel är ganska billiga. tågsystemet är som i Sverige, med fasta avgångstider (och det funkar bra, till skillnad från hemma!).
Gatuförsäljare är mycket vanliga och du kan räkna med att få höra någon sjunga, trolla, spela något instrument eller kränga allt möjligt – från vatten och glass till galgar, plåster, godis, mm. – på både tåg och bussar.
Estación Central
Dunas de Con-Con-Sanddyner i Con-Con
Qué maravilla volver a Valparaíso! Ciudad única de casas casi colgantes de colores y variadas formas. Con agotadoras subidas y bajadas, pintorescos ascensores, retaurantes que huelen a mar y pisco sour y caca de perro en todas las calles (igual que Buenos Aires). Viajar en ”la micro” es toda una aventura a la cual uno espera sobrevivir :-). Sus gentes amables, lindas, desparejas, locas y para qué hablar de su arte callejero….
Vi anlände med buss från Puerto Montt för två dagar sedan. Vi klev av bussen ungefär 60 km innan terminalen och , trots att vi hade sagt till flera gånger vilken hållplats vi vill bli släppta på, hamnade vi fel. Det var ingen större skada eftersom vi hade tillgång till sociala medier, så efter att ha väntat på vän Marco en stund, kontaktade vi honom och fick då reda på att han stod en hållplats längre bort. Som sagt, det tog kortare tid för honom att nå fram än det tog för oss att gå över till andra sidan motorvägen.
Hans fantastiska hem ligger på berget, och nr vi kom fram efter en hel del guppande, möttes vi av hans hundar och Helena. Resten av den dagen tillbringade vi med att lära känna Helena, huset och Lupita (favorithunden), bada i poolen, gå igenom gamla minnen, äta och dricka gott.
Här får ni se bilder på huset:
Casa de Marco y Helena, Condominio Natural Águila Sur.
Al llegar a Santiago desde Puerto Montt, nos estaba esperando Marco. Teníamos que bajar del bus 60 km antes de llegar a la terminal, cosa que habíamos hablado con el auxiliar del bus desde que comenzó nuestro viaje, pero resultó que nos habían dejado una estación antes de lo previsto. Por suerte, teníamos acceso a las redes sociales desde el único teléfono que nos queda, ya que el de Nacho quedó en un colecivo bonaerense, así es que nos pudimos comunicar para cercionarnos de si estábamos en el lugar acordado o no. Al descubrir que no, tardamos más Nacho y yo en cruzar la carretera por la la pasarela de lo que tardó Marco en llegar hasta nuestro parada.
Al llegar a la casa, en la ladera de la montaña, nos recibieron varios perritos. Helena también estaba en la casa, así que tuvimos el gusto de conocerla después de muchos años. Pasamos el día charlando, bañándonos en la pileta, conociéndonos y comiendo y bebiendo cosas ricas.
Färjan från Puerto Montt- El ferri desde Puerto MonttEl hotel HotelletVy från rummet Vistas desde la habitación Väg till rummet ? Camino a la habitación Rummet La habitación Lunch i El Mercadito. Rekommenderas! Almuerzo en El Mercadito. Exvelente!Merluza con puré de manzanas y ”chilenita”TruchaEspressoTaca-tacaMarea baja ? Ebb och flod ?
Nu har vi lämnat Argentina och åkt buss till Chile. Vi köpte resan med Transaustral. Den kostade 125 sek per person och resan tog 8 timmar (den beräknades ta ca 5). Bussen var bekväm men en får inget att äta.
Väl i Puerto Montt väntade en väns familj på oss. Vi blev hämtade vid bussterminalen, skjutsade hem för att lämna bagaget och sen vidare till en annan tía (faster) för att inta en fantastisk middag med väntande tía och tíos. Fantastisk mottagning. Nya äventyr väntar imorgon.
Hoy dejamos Argentina y vinimos a Chile en omnibus desde Bariloche. Viajamos por la empresa Transaustral por 500 pesos argentinos (125 kr). El viaje fue cómodo aunque es necesario pensar en q no te dan nada de comer y tardamos 8 horas en llegar en vez de las 5 estimadas por la compañía.
El tramo recorrido es de unos paisajes hermosos.
En Puerto Montt nos esperaba Marcel y la familia de Claudio. Dejamos las mochilas en casa de Ariela y seguimos viaje a cenar donde Tita. Comimos y bebimos como dioses junto a tías y tíos Salas y nos vinimos a descansar para nuevas aventuras mañana.
Idag gjorde vi en utflykt till två helt magiska ställen i Bariloches omgivningar.
Vi åkte med Modesta Victoria, den äldsta båten som fortfarande navigerar sjön Nahuel Huapi, vars yta är tre gånger Buenos Aires, till parken Los Arrayanes. Arrayanes är ett sorts träd som du kan se bilder på nedan. Heeelt otroligt! Efter en promenad i parken tog vi båten till ön Victoria. Jag har svårt att tro att en kan komma närmare Egen än så. Vattnet var kristallklart, mintfärgat och bara skrek till oss: ni MÅSTE båda!. Så Nacho och jag gick så långt bort från våra reskamrater som möjligt, drog av oss kläderna och hoppade i i underkläder. Underbart!
Vi avslutade resan i Patagonien med en fantastisk middag på El boliche de Alberto. Vi åt grillad lamm, en salld, pommes, ett gott Malbec-vin och två kaffe, allt för hela 330 kr (1300 Ars)!. Missa inte stället om du har vägarna förbi. Obetalbart!
Sista middan i Bariloche. Última cena de Bariloche
En una de las naves más antiguas que todavía navega el lago Nahuel Huapi, fuimos a visitar el parque de Los Arrayanes y la Isla Victoria. Qué naturaleza imponente! Una verdadera hermosura.
En Isla Victoria, Nacho y yo no pudimos resistir la tentación de bañarnos en esas aguas claras, color menta, así que nos apartamos todo lo que pudimos de la manada, nos sacamos la ropa y nos tiramos al agua en paños menores. Lo bien que hicimos!
Terminamos nuestra estadía en la Patagonia argentina cenando en El Boliche de Alberto, una parrilla que no se puede dejar de visitar si estás por acá. Una MARAVILLA! Cenamos cordero a la parrila, ensalada competa, papas fritas (que ni las tocamos porque las porciones eran enormes), un rico vino Malbec y dos cafés. Todo por el módico precio de 1 300 pesos (325 kr)!
Den här underbara teaterlokal byggdes upp av Jorge och sina Atacados por el arte under många år och finansieras genom kursverksamhet inom teater, dans och sång. När vi besökte den repeterade ensemblen en fantastisk föreställning, skriven och regisserad av Jorge Onofri, som har vunnit viktiga teaterpriser i landet och har spelats länge men inte det senaste året. Så nu ska den dammas av och gästspela i Buenos Aires nästa vecka. Om du som läser detta är där, missa inte den. Du kommer inte att se något liknande. Här under ser du några bilder av repetitionen.
Nu lämnar vi Cipolletti och åker söderut till Bariloche, där vi kommer att tillbringa två nätter och sedan åka över Anderna till Chile. Vi åker buss med Via Bariloche, cache cama den här gången. Superbekvämt för 1 130 Ars, som motsvarar ca 280 Sek. Resan tar 7 timmar och vi har bokat ett hotell i Bariloche som ligger 2,4 km från bussterminalen, så vi kommer att åka taxi dit. Det är trettio år sen jag var här och turnerade med barnteaterföreställningen Sagan om den vita koltrasten. Som namnet antyder, handlade pjäsen om hur omgivningen påverkar vår identitetsbildning och hur vi uppfattar oss själva utifrån normen. 30 år har gått , men temat är lika aktuell nu som då. Då var jag ung och hade precis träffat Nacho. Det var faktiskt efter turnén som han kom till Buenos Aires, där vi gifte oss för första gången (ja, vi har gift oss två gånger. Den senaste 2011). Nu lämnar vi Cipolletti tillsammans, mot nya äventyr.
Estamos dejando Cipolletti, Camino a Bariloche. Estuve acá hace más de treinta años, cuando vinimos de gira con una obra para chiques, La historia del mirlo blanco. Como el nombre indica, la historia se trata de temas de identidad y de cómo encontrarse haciendo caso omiso de las normas impuestas.
En esa época eramos aún jóvenes y estábamos a punto de casarnos por primera vez (sí, nos casamos dos veces) en Buenos Aires. Y hoy, acá estamos, juntos y camino a Bariloche.
Neuquén är en provins i norra Patagonien som gränsar till Río Negro, där vi bor i några dagar hos en mycket god vän, i staden Cipolletti.
Jag bodde några veckor här för 31 år sen, när jag turnerade med en barnteaterföreställning. Vår vän, Jorge, kom och tittade på föreställningen och senare samma år, blev han inbjuden att joina Marionetteaterns ensemble i Stockholm. Ca. ett år efter min turné i Argentina skulle Jorge regissera mig i en annan pjäs, där vi arbetade med kasperdockor. Sen dess är han en av dessa vänner som tillhör min ”själsliga familj” och jag kan inte nog beskriva hur lycklig jag är över att vara hos honom idag och ha fått möjlighet att lära känna hans eget teaterhus, La caja mágica”, och hans ensemble ”Atacados por el arte”.
Coyoacán är den stadsdelen i Mexico City där det händer mest. En skulle kunna jämföra det med Södermalm i Stockholm. Här finns det barer, pubar, klubbar, restauranger, marknader, torg, m.m. Här ligger Frida Khalos barndomshem, där hennes liv tog slut och henes aska finns. Där bodde äver Leo Trotski i två år. Diego Riveras studio finns också i Coyoacán. liksom flera stora teatrar, kulturcenter och muséer.Något som besökaren inte bör missa är att äta de berömda quesasdillas och tostadas på marknaden.
Colonia Roma (du kanske känner till området tack vare filmen Roma) är också en Colonia där det finns mycket att göra.
Idag var vi trötta, så vi åt frukost på kafé Don Porfirio mitt emot Monumento a la Revolución och sen besökte vi monumentet. Eftersom vi vaknade till nyheten att vår dotter hade avslutat sin masterexamen med att få skolans viktigaste stipendium och pris, firade vi med middag på den argentisnka restaurangen Cambalache i stadsdelen Polanco senare på kvällen.
Polanco är för övrrigt där de bästa matställena finns i stan. Cambalache var väldigt bra, dyrare. men av ypperlig kvalitet. Vi började med att skåla i cava och mezcal och fortsatte sen med grillad lamm och gris till en enkel (men enorm) sallad, guacamole, gott hemlagat bröd, en flaska vin. Vi kunde inte äta allt som serverades, så jag rekommenderar att beställa en kötträtt och dela på den. Hela kalaset gickc på ca 1300 Sek, vilket är ganska mycket här, men med svenska mått mätt, lite pengar för en fantastisk middag på lyxrestaurant. Servicen kunde inte vara bättre. Men det gäller överlag i Mexiko.
Alltså, den här staden är helt otrolig. Det finns över 150 museum och det ena är bättre än det andra! Teater, musik, litteraturevenemang, dans, du hittar ALLT , överallt och hela tiden.
Idag var vi på en Rubinsteinkoncert för piano på Amfiteater Simon Bolivar. Scenens fond utgörs av Diego Riveras allra första muralmålnig. Bara det!!
Sen ville vi besöka El Palacio de Bellas Artes, en av stans vackraste byggnader och med en imponerande konstsamling. Tyvärr blev jag arg på hur folk behandlades när vi skulle hämta ut våra gratisbiljetter (entrén är fri på söndagar) och vägrade att gå in. Jag kan nu erkänna att jag ångrar det och jag kommer att betala min entrébiljett och besöka stället. Något annat vore dårskap.
